Dagen efter terrorattacken mot World Trade Center sitter sexåringar och tecknar brinnande hus, blod och skrikande människor. Nästan 20 år senare, under coronapandemin, ritar en ny barngeneration munskydd, smittspridning och tankar om sin egen död.

Bilderna finns bevarade i Svenskt barnbildarkiv i Eskilstuna, tillsammans med över 700 000 andra barnteckningar som spänner från 1700-talet fram till i dag. Arkivet utgör en unik dokumentation av hur svenska barn genom tiderna har uppfattat sin samtid.

”Det är samhällsdokumentation från barnens perspektiv”, förklarar Andrea Langendorf, vikarierande projektkoordinator på arkivet. ”Det kan vara svårt att hitta barnens röster och historia i andra arkiv, då de ofta domineras av manliga makthavare. Här finns ett axplock av hur barn har uppfattat sin samtid.”

Arkivet är beläget i en av de roströda tegelbyggnaderna i Munktellstaden i Eskilstuna, i lokaler som en gång var industrihall. Det höga taket och det gamla vaktbåset på parkeringen bär fortfarande minnet av industriepoken. På tredje våningen i Eskilstuna konstmuseum inryms nu flera meter arkivhyllor fyllda med svenska barns teckningar från 300 år tillbaka.

”Tanken är att barn ska kunna berätta för vuxna och för framtiden om vad som var viktigt för dem”, säger Karin Isaksson, arkivarie vid samlingen.

Arkivet grundades 1977 som ett resultat av samtidsdiskussioner om behovet av ett centrum för dokumentation av barns skapande. En viktig grund lades när bildläraren Janne Brandt donerade sina elevers teckningar till Eskilstuna kommun samma år. Sedan dess har skolor och familjer fortsatt att skicka in stora mängder teckningar till arkivet.

Urvalsprocessen skiljer sig från traditionella konstarkiv. ”Vi gör inte direkt något urval på teknisk eller estetisk kompetens. Vi tycker att alla är bra eftersom alla teckningar bär på en berättelse. Enligt barnkonventionen har alla barn rätt att göra sig hörda”, förklarar Karin Isaksson.

Bland arkivets äldsta skatter finns teckningar tillskrivna familjerna Arosenius, Weser och Helsingius, inlämnade 1994. Den äldsta teckningen skapades av farmor Hedda, född 1787 i Stockholm. Dessa tidiga verk vittnar inte bara om barnens tankar och intressen, utan också om deras sociala tillhörighet. Fram till 1900-talet var konstnärsmaterial dyrt och få förunnat, vilket innebar att endast barn från bemedlade familjer hade möjlighet att ägna sig åt teckning och målning.

Andrea Langendorf tar på sig de vita arkivhandskarna och drar försiktigt ut en kartong från hurtsen. Överst ligger en teckning från 1865, utförd av den då 12-årige Karl. Den föreställer en häst på ett stridsfält och är skapad med en oerhörd teknisk skicklighet.

”Man ser att det var en annan nivå på teckningarna och hantverket då än nu eftersom man hade tid att sitta ner och rita eller måla”, konstaterar Andrea Langendorf.

Arkivbeståndet fungerar som årsringar i en trädstam, där varje lager berättar om sin tid. På 2020-talet dominerar figurer från ”Dumma mig”, medan sent 1800-tal präglas av riddare och hästar. Men samlingen dokumenterar också hur barn har uppfattat krig, oro och katastrofer genom historien.

I lådor från beredskapstiden under andra världskriget finns bilder av hemvärn, brinnande hus och karikatyrer av Hitler och Goebbels. En pojke ritade detaljerade porträtt av naziledare 1945, vilket ger en unik inblick i hur krigstiden påverkade svenska barn trots landets neutralitet.

Efter terrorattentatet den 11 september 2001 fick lågstadieelever i uppgift att teckna sina intryck för att bearbeta händelserna. Bilderna, som senare donerades till arkivet, är dramatiska och omålade i sin skildring av tragedi.

”Barnperspektivet blir så tydligt här”, säger Andrea Langendorf och pekar på teckningarna. ”Här avbildas många ledsna människor som satt fast i husen och här är några som hoppar. Det är väldigt dramatiskt, men när man är i åttaårsåldern är det inte så mycket censur.”

Under coronapandemins första veckor bad Svenskt barnbildarkiv barn i hela landet att teckna sin upplevelse av pandemin. Resultatet blev en gripande dokumentation av barns rädsla och förvirring.

”Barnen ritar att de är rädda för att dö”, säger Karin Isaksson och lyfter upp en teckning från samlingen. ”Här på baksidan står ett citat som ett barn i förskoleålder sagt till sin pedagog. ’Man kräker, sen hostar man, sen mår man bra eller dör’, står det.”

Delar ur arkivet väljs regelbundet ut för att visas i olika utställningar på kommunens konstmuseum, vilket gör samlingen tillgänglig för allmänheten och forskare. Arkivet fortsätter att ta emot inlämningar och växer ständigt.

När Andrea Langendorf stänger arkivboxen och doften av det sammetslena papperet sprider sig genom rummet, reflekterar hon över arkivets betydelse.

”Om vi inte bevarar barnens teckningar, hur ska vi då kunna veta att det har funnits barn i samhället? Även om en teckning bara föreställer ett barns favoritleksak, eller något annat ur vardagen, vittnar den om en tid och en situation där barn hade leksaker, kunde leka och fick möjlighet att rita.”

Karin Isaksson sammanfattar arkivets syfte med enkla ord: ”Det här är barnens eget kulturarv.”

Genom sina 700 000 teckningar utgör Svenskt barnbildarkiv i Eskilstuna en ovärderlig resurs för förståelsen av svensk barndom och samhällsutveckling. Här finns röster som annars riskerar att förbli ohörda i historiens framställning, bevarade för framtida generationer att upptäcka och lära av.