The Cure tappar fart men skiner i sista akten

Fredagskvällen på Way Out West gick i dysterkvistarnas tecken. The Cure charmade med en uppenbar spelglädje, men enligt recensenten Matilda Källén räckte den inte hela vägen. Det var en konsert som väckte starka känslor, men också en påminnelse om att ett tungt arv kan vara en börda.

The Cure bildades i Crawley, söder om London, i mitten av 1970-talet. Med Robert Smith i spetsen har bandet skapat ett sound som växlar mellan mörk postpunk och melankolisk pop. Låtar som ”A Forest”, ”Just Like Heaven” och ”Friday I’m in Love” tillhör den moderna rockhistorien. På fredagen fick festivalpubliken i Göteborg höra en bred del av den historien, men helheten blev enligt recensionen inte odelat lyckad.

Way Out West är en av Sveriges största musikfestivaler och äger rum i Slottsskogen i centrala Göteborg. Festivalen grundades 2007 och har sedan dess blivit känd för att blanda etablerade världsakter med indie, elektronisk musik och hiphop. Den har också en tydlig hållbarhetsprofil, med vegetarisk mat som standard och ett långsiktigt miljöarbete. Att boka The Cure passar in i festivalens strategi att locka både en äldre publik som minns bandets glansdagar och yngre lyssnare som upptäckt musiken genom streaming.

The Cure är ett band som sällan lämnar någon oberörd. Debuten ”Three Imaginary Boys” kom 1979, och under 1980-talet etablerade bandet sig som en av gothic rockens viktigaste akter. Robert Smiths karakteristiska röst och scenpersonlighet har blivit ikoniska. Men med en karriär som sträcker sig över fyra decennier följer också höga förväntningar. Det är där fredagens konsert brister, menar Matilda Källén. Trots glädjen på scenen och en publik som sjöng med saknades den där sista gnistan som gör en konsert oförglömlig.

En tänkbar förklaring är att The Cure i dag är ett annat band än det som en gång spelade in mästerverk som ”Disintegration” och ”Pornography”. Robert Smith är i 60-årsåldern och liveframträdandena bärs allt mer av nostalgi. Det är inte nödvändigtvis en svaghet. Många av de största festivalakterna i dag bygger sin popularitet på just äldre material. Fans vill höra de välkända låtarna och uppleva dem i ett sammanhang som påminner om det förflutna. Risken är dock att konserten blir en bekräftelse på historien i stället för ett möte i nuet.

Den här utvecklingen syns tydligt i festivalbranschen i stort. Allt fler arrangörer bokar etablerade akter från 1980- och 1990-talen för att säkra biljettförsäljningen. I en tid när musikscenen är fragmenterad och streamingtjänsterna gör allt lättillgängligt, har livekonserter blivit en allt viktigare inkomstkälla för artisterna. Legacy acts som The Cure fyller där en särskild funktion. De erbjuder en gemensam upplevelse och en känsla av samhörighet som skiljer sig från det digitala lyssnandet. Samtidigt blir kraven högre. När biljettpriserna stiger vill publiken ha en upplevelse som motsvarar priset.

The Cure har under senare år turnerat flitigt och mött stora publikframgångar världen över. Robert Smith har också blivit en tydlig röst i musikbranschen, bland annat genom att kritisera biljettjätten Ticketmaster och dess sätt att sätta priser. Det har stärkt hans status bland fansen och gett bandet en ny form av aktualitet. Men på scenen är det fortfarande musiken som står i centrum, och det var där som fredagskvällen inte nådde ända fram.

Matilda Källéns recension fångar en blandning av respekt och besvikelse. The Cure är ännu ett band som kan trollbinda, men som den här gången inte lyckades fullt ut. Kanske var förväntningarna för höga. Kanske handlade det om att bandets mörka toner inte riktigt passade en ljus sommarkväll i en park. Oavsett orsak är det tydligt att The Cure fortfarande väcker starka känslor, och det är i sig en bedrift.

Way Out West fortsätter under helgen med fler akter och en publik som trots allt fått se en av rockhistoriens mest betydelsefulla grupper. För den som älskar The Cure kan kvällen ha varit ett kärt återseende. För den som hoppats på ett magiskt ögonblick blev den kanske en påminnelse om att vissa saker bäst lämnas i minnet. Fredagens konsert kommer i alla händelser att diskuteras – inte för att den var dålig, utan för att den hade kunnat vara så mycket mer.