Blood Orange visar att han trivs bäst som producent

Blood Orange, artistnamnet för den brittiske musikern Dev Hynes, intog under kvällen scenen på Azalea i Stockholm. Konserten beskrevs av närvarande publik som en närmast introvert tillställning, där den visuella och musikaliska dynamiken vilade tungt på ett enda instrument – elcellon. Det var när Dev Hynes tog upp stråken och lät den svepa över strängarna som konserten nådde sin absoluta höjdpunkt, enligt kritiker på plats.

Konsertens mittpunkt var emellertid inte enbart artisten själv, utan snarare det band han samlat kring sig. Samspelet mellan musikerna lyfte fram nyanser i låtmaterialet som annars lätt kan försvinna i studioproduktioner. För en artist som Blood Orange, vars musik rör sig mellan R&B, funk, pop och experimentell elektronika, blir den levande tolkningen avgörande. På scen förvandlades de nedtonade arrangemangen till något taktilt, där varje instrument fick andas och där tystnaden mellan tonerna blev lika viktig som själva musiken.

Azalea, som ligger i anslutning till Cirkus på Djurgården i Stockholm, har under senare år etablerat sig som en scen för just den typen av intimare konsertupplevelser. Lokalen är betydligt mindre än de stora arenorna i staden, vilket skapar en närhet mellan artist och publik som sällan uppnås i större sammanhang. För en artist som Blood Orange, känd för sitt lågmälda och ibland sårbara uttryck, var valet av lokal troligen avgörande för stämningen.

Dev Hynes karriär sträcker sig över två decennier och han har genom åren samarbetat med en rad namnkunniga artister, däribland Solange, FKA twigs och Carly Rae Jepsen. Som soloartist har han byggt ett rykte om sig att vara en av de mest progressiva rösterna inom modern pop- och R&B-musik. Hans album, som ofta utforskar teman som identitet, tillhörighet och kärlek, har fått stor uppmärksamhet hos både publik och kritiker. Konserten på Azalea blev ytterligare ett bevis på hans förmåga att översätta dessa introspektiva teman till ett levande sammanhang.

Det framhölls att kvällens starkaste stund kom just när stråken mötte elcellon. Det instrumentet, som i många sammanhang används som en bakgrundstextur, lyftes här fram i förgrunden och gav musiken en närmast meditativ kvalitet. Det var ett ögonblick som fångade essensen av Blood Orange – ett artisteri som inte skriker efter uppmärksamhet utan snarare viskar sig fram och på så sätt skapar en starkare närvaro.

Reaktionerna från publiken var blandade, men övervägande positiva. Vissa beskriver konserten som en av de mest innerliga de upplevt på länge, medan andra menar att den introverta framtoningen ibland gjorde att energin dalade. Just denna dubbelhet är dock karakteristisk för Dev Hynes konstnärskap. Han tycks medvetet undvika de traditionella konsertmässiga påklistrade ögonblicken – de stora allsångsrefrängerna och den upphetsade showdramaturgin – till förmån för något mer ärligt och personligt.

Musikindustrin i Sverige har under de senaste åren sett en ökad trend mot just sådana här intima spelningar. Artister inom genrer som alt-R&B, neo-soul och experimentell pop väljer allt oftare bort de stora festival- och arenasammanhangen för att istället bygga en tätare relation till sin publik. Det är en utveckling som både publik och artister tycks uppskatta, då den tillåter en annan typ av musikaliskt utbyte än vad de stora scenerna erbjuder.

Konserten på Azalea var en påminnelse om att liveframträdanden inte nödvändigtvis behöver vara spektakulära för att vara minnesvärda. I Blood Oranges fall handlade det snarare om subtilitet och närvaro. Den kritik som framfördes efter kvällen pekade på att det var just i de tystaste passagerna, med stråken mot elcellon, som artisten briljerade som mest. Det är en lärdom som många artister i en annars allt mer högljudd musikvärld skulle kunna ta till sig.