Ulla Winblad framträder som fighter snarare än offer på Folkoperan

Folkoperan i Stockholm sätter upp en nyskriven operakabaré om Ulla Winblad, en av Carl Michael Bellmans mest mytomspunna gestalter. Föreställningen ”Jag är Ulla Winblad” bygger på etnologen Rebecka Lennartssons forskning och har fått ett libretto av Klas Östergren. I stället för att skildra 1700-talsskaldens fantasi handlar verket om kvinnan bakom myten – Maria Christina Kiellström, här kallad Maja-Stina.

Medverkar gör Hanna Dorsin, Björn Kjellman, Tessan-Maria Lehmussaari, Wiktor Sundqvist, Karolina Blixt, Olle Persson och Ingrid Tobiasson, tillsammans med Folkoperans orkester under ledning av Gudrun Dahlkvist. Regin står Nora Nilsson för, scenografin är Julia Przedmojska och kostymansvarig är Lena Lindgren. Speltiden är cirka två timmar och trettio minuter inklusive paus.

Den nyskrivna svenska operan har under senare år fått allt större utrymme, ofta med historiska gestalter och angelägna kvinnoporträtt i centrum. Folkoperan, som grundades 1974 och länge har profilerat sig med en bred repertoar, ligger mitt i den utvecklingen. Med ”Jag är Ulla Winblad” blir det tydligt hur samtida forskning kan omsättas i scenisk gestaltning.

Föreställningen är en slags herstory – historien berättad ur den beryktade kvinnans perspektiv. Utgångspunkten är flera Bellmanhistorier, och snart får ett tilltagande sammelsurium av röster illustrera hur en kändis ur 1700-talets Sverige själv har blivit föremål för vitsar frikopplade från hans eget liv. På ett liknande sätt byggde Bellman upp ett persongalleri av skrönor om nattfjärilar i Stockholms krogliv. Här flyttas fokus till Ulla Winblad, som i Nora Nilssons regi träder fram som en överlevare och fighter snarare än offer.

Musiken är skriven av Andrea Tarrodi, som har ett prestigelöst förhållande till Bellmans melodier. Fragment ur välkända epistlar är infogade i ett tonspråk som skiftar mellan Kurt Weills 1920-talsklingande ”Tolvskillingsoperan”, Tarrodis färgrikt drömska tonsättaridiom och kabaré i största allmänhet. Även karaktärerna rör sig mellan olika genrer. Karolina Blixts bordellmamma Platskan får exempelvis kliva in med fräcka varieténummer.

Första akten har en slagsida åt det burleska och Bellmanska, inklusive den omtalade ”horbalen” på slottet. Andra akten landar i ett mer operadramatiskt uttryck, där tragedin fångas tydligare. Där är också textflytet bättre; i första akten upplevs dialogen bitvis otympligt putslustig.

Maja-Stina gifter sig med tullaren Nordström, spelad av Olle Persson, och flyttar till Norrköping. Men ryktena hinner ikapp. Som änka återvänder hon till Stockholm och öppnar egen krog. Där dyker självaste Bellman, kallad Calle och spelad av Björn Kjellman, upp och ber till slut om förlåtelse. Berättelsen förmedlas genom tillbakablickar, från ungdomen då Maja-Stina grips med en lyxigt röd sidenkappa och får försvara sig i rätten, till ålderdomen där hon trots motgångarna reder sig.

Lena Lindgrens kostymer blandar ett skitigt, nästan gotiskt 1700-tal med moderna meshdetaljer, vilket ger ensemblen en air av vålnader ur det förflutna. Wiktor Sundqvist spelar en ung Bellman med ett kroppsspråk som tycks lånat från en fnittrande Mozart i Peter Shaffers ”Amadeus”. Tessan-Maria Lehmussaari gör en ung Maja-Stina som är både sorgsen och stark, medan Hanna Dorsin ger den åldrade Ulla Winblad en humoristisk framtoning.

Folkoperan firar 50 år i år. Med ”Jag är Ulla Winblad” visar man återigen att det går att förena publikfriande bredd med fängslande kvinnoporträtt. Uppsättningen blir ett både vackert och roande bidrag till jubileet.