Johan Eklöf: ”Man trodde att månljus gjorde hjärnan mjuk”

Månljuset är i grund och botten solljus. Det är solen som lyser upp månen, och en del av det ljuset studsar mot månens yta och färdas vidare till jorden. Att det upplevs som blekt och silvrigt beror på hur människans mörkerseende fungerar, förklarar författaren Johan Eklöf, aktuell med boken ”Månljus” (Natur & Kultur). I boken blandar han naturvetenskap, kulturhistoria och personliga betraktelser.

Han konstaterar att månljuset i sig varken är starkare eller svagare i dag än för tusen år sedan. Däremot uppfattades det som betydligt starkare förr, när natten annars var kompakt mörk. I dag innebär omfattande ljusföroreningar från städer att stora delar av jorden aldrig blir helt mörka. Ändå kan en fullmåne även inne i en stad kännas som en extra gatlykta. För den som vill uppleva månljuset i sin fulla prakt rekommenderar Eklöf Gotska Sandön, en av Sveriges mest avlägsna öar, eller den svenska fjällvärlden, där snön dessutom förstärker ljuset.

Frågan om fullmånen påverkar sömnen är omdiskuterad. En stor argentinsk studie visar dock att människor – oavsett om de bor i stad eller på landsbygd – somnar i genomsnitt 20 minuter senare under fullmåne. En möjlig förklaring är historisk: förr använde människor månljuset för att arbeta och förlängde därmed dygnet en gång i månaden. Skillnaden mellan en natt med nymåne och en med fullmåne var då extrem.

Många myter om månen lever kvar. Att vargar ylar mot fullmånen är en av dem. Enligt Eklöf stämmer den inte – tvärtom verkar vargar yla lite mindre när månen är full. Ylandet är främst ett socialt beteende i gryning och skymning. Ändå är bilden av den ylande vargen stark, inte minst genom reproduktion i bild och film.

Historien bakom kopplingen mellan fullmåne och galenskap har rötter i den tidiga läkarvetenskapen och synen på kroppens vätskor. Eftersom månen styrde ebb och flod trodde man att den också kunde påverka kroppens vätskor. Månljuset ansågs göra hjärnan mjuk och kunde leda till vansinne.

Månen har i stort sett alltid sett ut som den gör, säger Eklöf. Till skillnad från jorden saknar den skyddande atmosfär, vilket gör att den ständigt bombarderas av rymdstenar och får nya kratrar. Men den har alltid varit en stor öken, utan liv.

Gubben i månen är ett resultat av människans vilja att se mönster. Kratrarna på månens yta bildar former som med lite fantasi kan uppfattas som ögon och mun.

Avståndet till månen är i genomsnitt 384 000 kilometer, men varierar mellan cirka 360 000 och 400 000 kilometer. Att månen ibland ser större ut har dock inget med avståndet att göra, utan beror på hur den betraktas i förhållande till horisonten.

Apollo 11-landningen 1969 innebar en symbolisk brytpunkt i människans relation till månen. Redan från 1500-talet hade forskare kunnat studera den med kraftiga kikare, men efter landningen var det inte längre möjligt att upprätthålla föreställningar om att månen var en plats för gudar, döda eller mytiska varelser. I stället flyttades fantasin bortom månen.

Om månen försvann skulle konsekvenserna bli omfattande. Tidvattnet skulle upphöra, vilket skulle slå mot många vattenlevande arter som parar sig, föder ungar och lägger ägg i relation till tidvattencyklerna. Dessutom har månens gravitation en stabiliserande effekt på jordens lutning, och utan den skulle klimatet förändras.

Månen har en särställning i poesin. Eklöf menar att den, liksom solen, alltid har funnits där som något för människan att förhålla sig till. Historiskt har den ofta förknippats med fertilitet, och under romantiken var månljuset ett återkommande motiv i konsten. Än i dag är månen en symbol för kärlek, romans och svärmeri.

Själv har Eklöf sett sitt bästa månljus hemma vid en sjö, där månen lägger en lång mångata över vattnet på andra sidan viken.