Syskonen Törn och Ros befinner sig i en desperat situation. Deras mamma har rest bort och går inte att nå. Någon har dessutom dragit en röd linje runt huset där de tidigare bodde, vilket gjort att de inte längre kan bo kvar där. Nu väntar de på sin mamma i ett annat hus, som är helt tomt förutom en hög med konservburkar. Beroende på om de äter hela eller halva portioner kommer maten att räcka i sju till fjorton dagar. Bakom huset finns en hage där hästen Gliff går och betar. Men hästen ska snart skickas till slakt, och syskonen måste göra allt de kan för att både de själva och Gliff ska kunna leva vidare i frihet.

Detta är utgångspunkten för den skotska författaren Ali Smiths nya roman ”Gliff”, som nu finns tillgänglig på svenska i översättning av Amanda Svensson. Boken är den första i en ny serie av löst sammanlänkade romaner, där den andra delen ”Glyph” nyligen släpptes på engelska. De homofona titlarna utgör en ledtråd till den typ av ordlekar som Smith är känd för att älska.

Smith uppmärksammades stort med sina tidigare romaner om Storbritannien efter Brexit, var och en uppkallad efter de fyra årstiderna. Nu tar hon sig an en ny utmaning genom att skildra ett algoritmstyrt samhälle där det inte längre är tillåtet att söka kunskap på egen hand. I denna dystopiska värld har Törn och Ros halkat ut i samhällets marginaler, främst eftersom deras mamma lärt dem kritiskt tänkande istället för att de, som andra barn, ska vara beroende av informationen som deras smartklockor matar dem med.

För syskonen har detta blivit en principsak som de håller fast vid med stolthet. De väljer att låta sig utbildas av större saker än något som är så litet att en människa kan bära det på sin handled. Denna grundinställning sätter dem i konflikt med det övervakningssamhälle de lever i, där kontroll och styrning genomsyrar varje aspekt av vardagen.

Romanens genomgripande teman kretsar kring övervakning, miljöförstöring och kulturell nedmontering. Visserligen är dessa teman relativt schablonartade, vilket är ett problem som dystopin som genre ofta brottas med. Medan frihet till sin natur kan ta sig tusen uttryck tenderar förtrycket att vara skrämmande enkelspårigt i sin framställning.

Men Smith hanterar denna utmaning på ett skickligt sätt. Hon väljer att inte grotta ner sig särskilt mycket i exakt hur samhället i romanen fungerar eller varför det har utvecklats som det har. Det visar sig inte vara nödvändigt. Istället räcker det att blottlägga det absurda i det auktoritära, och detta gör Smith genom att låta läsaren se världen genom ögonen på två alldeles underbara barnprotagonister.

Törn och Ros är precis så lillgammalt finurliga som bara barn framskrivna av en vuxen med barnasinnet intakt kan vara. De påminner läsaren om vad det egentligen innebär att vara ung – att vara fri och oskyldig – i en vuxenvärld som blivit språngande galen. Deras perspektiv blir ett effektivt verktyg för att belysa det absurda i den dystopiska världen de lever i.

Även om det allegoriska tilltalet ibland blir något ytligt, är romanen full av en sprallig språkglädje som känns lika uppfriskande som sällsynt i modern litteratur. Översättaren Amanda Svensson har gjort ett strålande jobb med att bevara språkets lätthet och livfullhet i den svenska versionen. Detta är särskilt viktigt eftersom mycket av romanens charm ligger just i dess språkliga uttryck.

Smith behärskar den svåra konsten att vara rolig utan att bli putslustig eller överdrivet lätt. Detta lyckas hon med genom att ständigt överraska sina läsare med oväntade vändningar och dialoger. Ett exempel är när Törn ljuger och säger till den nyfunne bekantskapen Kolon att hen heter Björn Buske. Kolon vänder sig då misstänksamt mot systern och säger: ”Björn här säger att du heter Ros så om ni har samma efternamn heter du alltså Ros Buske. Varför sa du i går att du heter Taylor Swift?”

Denna typ av humor genomsyrar hela berättelsen och gör läsningen både engagerande och underhållande, trots det allvarliga ämnet. Smith visar att dystopisk litteratur inte nödvändigtvis behöver vara tung och mörk för att förmedla viktiga budskap om samhällsutveckling och mänsklig frihet.

”Gliff” framstår som något så sällsynt som en dystopi som faktiskt gör läsaren riktigt glad. Den kombinerar allvarliga samhällskritiska teman med en lätthet och humor som gör boken till en njutbar läsupplevelse. Genom barnens ögon får läsaren en påminnelse om vikten av kritiskt tänkande, frihet och motstånd mot auktoritär kontroll.