Upprop: Den kommande regeringen måste göra allt för Dawit Isaaks frihet

Den 23 september 2001 grep eritreanska säkerhetsstyrkor den svensk-eritreanske journalisten och författaren Dawit Isaak i huvudstaden Asmara. Därmed inleddes en av Sveriges mest utdragna diplomatiska och mänskliga rättighetsfrågor, som i dagarna passerat en sorglig milstolpe: 25 år i fångenskap utan rättegång.

Bakgrunden var en brutal tillslag mot den oberoende pressen i Eritrea, där myndigheterna stängde ner samtliga självständiga tidningar och fängslade ett stort antal journalister. Dawit Isaak var en av dem. Han arbetade på den oberoende tidningen Setit, som förbjudits efter att ha publicerat artiklar med krav på demokratiska reformer. Tillsammans med flera kollegor greps han och fördes till ett hemligt fängelse. Under de 25 år som gått har ingen av de fängslade journalisterna ställts inför rätta, och de har nekats all kontakt med omvärlden.

Eritrea styrs sedan 1993 av president Isaias Afwerki, vars regim kännetecknas av ett kompromisslöst kuvande av politiskt motstånd och yttrandefrihet. Oberoende journalistik är i praktiken kriminaliserad, och landet rankas återkommande bland de allra sämsta i världen i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Den eritreanska regimen har genom åren nekat alla uppgifter om Isaaks hälsotillstånd och var han hålls fången, vilket gjort fallet ännu mer svårbedömt.

Dawit Isaak har varit svensk medborgare sedan 1992, och hans fall har under lång tid varit en prioriterad fråga för svenska regeringar. Sverige har formellt krävt att Eritrea släpper honom, och frågan har tagits upp i flera internationella sammanhang, bland annat i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) besökte Eritrea förra året, något som tolkades som ett försök att återupprätta en diplomatisk dialog. Men kritiker menar att besöket inte lett till några konkreta resultat.

Svenska medier och civilsamhället har under hela perioden hållit frågan vid liv. Tidningar har drivit kampanjer, och ett stort antal manifestationer, diktläsningar och upprop har genomförts under parollen att få Dawit Isaak fri. Under Bokmässan i Göteborg har flera aktörer gått samman för att uppmärksamma honom, och i år deltar bland andra författaren Kurdo Baksi, journalisten Martin Schibbye och Dawit Isaaks dotter Betlehem Isaak i programmet. Även Publicistklubben, Reportrar utan gränser och Svenska PEN har under åren varit drivande, och Internationella Juristkommissionen har uppmanat Eritrea att antingen väcka åtal eller frige honom.

Den svenska regeringens agerande har dock ifrågasatts. En enkät som Reportrar utan gränser genomfört bland riksdagspartierna inför valet visade att samtliga åtta partier anser att fallet är prioriterat. Moderaterna och Kristdemokraterna förespråkade en fortsättning på den förra mandatperiodens linje, medan övriga partier ville se en skärpning av Sveriges ansträngningar. Frågan har också väckts i riksdagen, där flera ledamöter krävt att Sverige ska använda alla tillgängliga diplomatiska och juridiska verktyg, däribland möjligheten att utvisa den eritreanske ambassadören eller inrätta en särskild sändebudspost för fallet.

Förutom diplomatiska påtryckningar har det förts en diskussion om ekonomiska sanktioner mot Eritrea. EU införde ett vapenembargo mot landet 2010, och FN har etablerat en kommission som utreder brott mot mänskliga rättigheter. Men kritiker menar att dessa åtgärder inte har varit tillräckligt långtgående, och att regimen i Asmara i praktiken skyddas av regionala aktörer som ser landet som en strategisk allierad i en orolig del av Afrika. Samtidigt har den eritreanska diasporan, bland annat i Sverige, varit tydlig med att regimen bör hållas ansvarig för de övergrepp som begåtts mot journalister och politiska motståndare.

För Dawit Isaaks familj har de 25 åren inneburit en outsinlig oro. Hans fru och barn har genom åren vädjat till såväl svenska politiker som internationella organisationer om att inte glömma honom. Betlehem Isaak har vid flera tillfällen framhållit att hennes far aldrig fått någon form av rättslig prövning, och att Eritrea inte ens bekräftat var han hålls fången. Hon har också riktat skarp kritik mot det svenska rättsväsendet, som inledde en förundersökning om brott mot mänskligheten men lade ner den med hänvisning till bristande utredningsmöjligheter.

Trots att frågan har varit på den politiska agendan i årtionden finns det ingen tydlig lösning i sikte. Eritrea är fortfarande ett av världens mest slutna länder, och regimen visar inga tecken på att vilja ompröva sin syn på oppositionella journalister. Samtidigt har omvärldens uppmärksamhet för fallet varierat över tid, och flera bedömare varnar för att frågan riskerar att hamna i skuggan av andra internationella kriser.

För svensk del kvarstår dock utmaningen: att omvandla diplomatiska utfästelser till konkreta handlingar som leder till att Dawit Isaak släpps fri. Med en ny regering på plats har frågan åter aktualiserats, och flera av de organisationer som engagerat sig i fallet har uttryckt en förväntan om att det nu måste bli verkstad. ”Dawit Isaak har berövats sin frihet i 25 år för länge”, skriver ett tjugotal företrädare för svenska medier och människorättsorganisationer i ett gemensamt uttalande, där de kräver att regeringen gör allt som står i dess makt för att få ett slut på hans fångenskap.

Den svenska regeringen har ännu inte presenterat någon ny strategi för hur den avser att pressa Eritrea. Men frågan lär fortsätta att vara en av de mest svårlösta i svensk utrikespolitik, där rättvisa för Dawit Isaak också blivit en symbol för det bredare arbetet för pressfrihet i auktoritära stater. Med 25 år i fängelse är han en av världens längst fängslade journalister, och hans öde har blivit en mätstock för hur långt Sverige är berett att gå i sitt försvar för yttrandefriheten.