Varken bålbränning eller piskrapp biter på finsk antihjälte

Den finska filmvärlden tar ett djärvt steg med nationaleposet ”Kalevala”

I en tid då nordisk film ofta söker sin identitet i historiska berättelser, tar Finland ett ambitiöst grepp genom att filmatisera sitt nationalepos ”Kalevala”. Regissören Antti J Jokinen har gett sig på uppgiften att förvandla den mytologiska berättelsen till en filmisk upplevelse, men resultatet lämnar tyvärr mycket att önska.

Till skillnad från svenska historiska filmer som ”Tre solar” (2004) och ”Arn”-filmerna (2007/2008), som fick blandade mottaganden, verkar det finländska självförtroendet ha varit starkare i ansatsen. Men trots modet att ta sig an ett så viktigt nationellt verk har filmen svårt att hitta sin form.

Handlingen utspelar sig i 1000-talets Norra Karelen och kretsar kring en blodig brödrafejd som sätter tonen för hela berättelsen. Filmen tar sin början med en rörig prolog som känns som ett sammandrag av en film som aldrig gjorts, vilket omedelbart skapar förvirring hos publiken.

Berättelsen följer två bröder – den äldre och stelnade Untamo (Eero Aho) och den mer karismatiske Kalervo (Johannes Holopainen). När Kalervos son Kullervo föds lovas pojken en ljus framtid, men girigheten tar överhanden när fadern bryter tidigare överenskommelser om markfördelning med sin bror.

Konflikten leder till blodspillan, och den unge Kullervo (spelad som vuxen av Elias Salonen) växer upp hos sin farbror Untamo, i tron att denne är hans far. Kullervo plågas av fragmentariska minnen och kämpar med våldsamma vredesutbrott. Hans bristande impulskontroll gör honom till en oberäknelig kraft i den karga bygemenskapen, där machokulturen dominerar.

Filmens skildring av huvudkaraktären visar en ung man med enorma emotionella problem – han bråkar konstant, följer inte instruktioner och blir närmast vilddjurslik när saker går emot honom. I dagens samhälle hade han förmodligen genomgått en utredning för adhd, men i filmens historiska kontext får hans problematiska beteende fritt spelrum.

Trots att handlingen har potential, faller filmen på sin monotona framställning. Långdragna scener med stängselbygge, gräl och fylla gör att filmen påminner mer om ett misslyckat lajv än en episk berättelse. Kullervo genomgår ständiga motgångar – han piskas, försöks brännas på bål och utsätts för bakhåll, men ingenting tycks kunna stoppa honom. När han till slut förvisas från byn kommer han också närmare sanningen om sitt ursprung.

Det mest förvånande med filmen är hur lite regissören utnyttjar den natursköna miljön. Trots att berättelsen är djupt rotad i det nordiska skogslandskapet saknar bildspråket särprägel. Jokinen tycks ha nöjt sig med att mekaniskt sätta samman delar av förlagans händelseförlopp utan att tillföra någon visuell eller narrativ finesse. Även actionscenerna känns trubbiga och saknar intensitet.

Med en speltid på 2 timmar och 23 minuter blir ”Kalevala” en prövning för tittaren, där det primitiva machodramat aldrig lyfter till de höjder som ett nationalepos förtjänar. Filmen hade kunnat ta lärdom av mer lyckade historiska hämnddraman som ”Jungfrukällan” (1960), ”Gladiator” (2000) eller den nyare ”The Northman” (2022), som alla lyckas fånga både periodens känsla och berättelsens emotionella kärna.

Trots ett lovvärt försök att lyfta fram Finlands rika mytologiska arv på bioduken stannar ”Kalevala” vid att vara en ambition som inte når hela vägen fram. För finsk film återstår utmaningen att hitta ett filmspråk som kan göra rättvisa åt landets storslagna berättartradition.