Verkligheten har hunnit ikapp László Krasznahorkais domedagshot

När Dramaten sätter upp ungerske författaren László Krasznahorkais roman ”Motståndets melankoli” från revolutionsåret 1989 väljer man en ovanlig scenlösning. Publiken befinner sig i ett avskalat rum med askagrått golv, där aktörer och åskådare placerats i en terapeutisk cirkel – som om vi samlats för att vittna om civilisationens kollaps.

En övervakningskamera maskerad till strålkastare kryper sakta runt i taket. Längs väggarna hänger plagg som representerar det förflutna: folkdräkter och vad som kan tänkas vara traditionella herdeplagg från Karpaterna. Redan innan föreställningen börjat etableras Krasznahorkais typiska motsatspar: stad mot landsbygd, tradition mot det moderna förfallet.

Föreställningen inleds abrupt när fru Pflaum träder in och meddelar sin egen död – hon har blivit mördad, ett stryptag i midnattstimmen. Hon berättar sakligt om sitt öde, med en burk inlagda bigarråer i handen. Mordet blir ett tecken på att apokalypsens tid är inne.

Krasznahorkais tidiga verk kännetecknas just av denna ständigt närvarande domedagskänsla. I hans romaner förebådas katastrofen av elavbrott, mystiska tågkollisioner och ”skymfning av minnesmärken”. Ofta dyker en cirkus upp som katalysator för kommande kaos, massor mobiliseras och vanliga människor som fru Pflaum möter ödesdigra slut.

Till den klaustrofobiska stämningen bidrar författarens särpräglade språk, där uttryck som ”värkande hjärta” och ”gnagande oro” ofta förekommer i samma mening. När fru Pflaum beskrivs med ord som ”med onda aningar” och att hon ”befann sig i en ond dröm”, förvarnas läsaren direkt om hennes kommande öde.

Är detta ett medvetet konstnärligt val – ett dött språk för att skildra en döende civilisation? Länge ansågs Krasznahorkai som mest fulländad när han skrev om det ”vilda”. I romanen ”Seiobo där nere” skildrar han exempelvis en snövit fågel som står blickstilla i en japansk flod innan den med plötslig precision slår ned på sitt byte. I långnovellen ”Den sista vargen” följer han med empatisk blick hur en jagad vargflock försvinner i gränstrakterna mellan Spanien och Portugal.

I dessa senare verk visar Krasznahorkai sin mästerliga förmåga att hantera ljus och rymd, särskilt när handlingen utspelar sig bortom den människoskapade undergången.

På Dramaten gestaltas fru Pflaums begravning med Eva Rexed i en briljant rolltolkning där hon ”glömmer” repliker och tvingas få hjälp av sufflösen. ”Motståndets melankoli” har sina begränsningar, men fungerar som en grundtext där nästan alla motiv som introducerats senare återkommer i författarens senare verk, till exempel i romanen ”Herscht 07769” från 2021.

I ”Herscht” är dock en avgörande förändring fullbordad: Krasznahorkai beskriver nu människor med samma värme och inlevelse som tidigare var förbehållen vargen och andra vilda djur. Människan är inte längre löjeväckande utan föremål för ett djupt medlidande – möjligen för att verkligheten nu hunnit ikapp författarens mörka visioner.

Förra seklets inbillade apokalypser har blivit vår tids vardag. I ”Herscht” röstar nästan alla fascistiskt eller har fastnat i konspirationsteorier. Ibland dricker de te med honung och minns vilka de var innan hatet och rädslan blev deras enda känslotillstånd. Bara musiken och himlakropparna erbjuder tillfällig lindring.

I föreställningens avslutande scen sitter Eva Rexed på en stol och äter bigarråer. När hon spottar ut kärnorna bildar de triangulära mönster på golvet – som stjärnbilder, återskenet från en himmel som inte längre existerar.

Dramatens uppsättning fångar kärnan i Krasznahorkais författarskap: en genomgripande civilisationskritik som från 1989 till idag har visat sig alltmer träffsäker. Det som då kunde uppfattas som överdrivna hotbilder har i många avseenden blivit en politisk verklighet där populism och konspirationsteorier dominerar. Föreställningen blir därmed både en konstnärlig återblick och en kuslig kommentar till vår samtid.