Vesna Prekopic: Medier gör människor rädda för socialtjänsten

Socialtjänsten i medieskugga – hur fördomar och rädsla skapar onödig misstro

I början av 2020 rapporterades att ett föräldrapar satt anhållna, misstänkta för grovt vållande till sin dotters död. Fallet som kom att kallas ”Lilla hjärtat” skapade starka reaktioner i hela landet. Flickan Esmeralda hade omhändertagits av socialtjänsten bara dagar efter födseln på grund av föräldrarnas psykiska ohälsa och missbruksproblem. Barnet föddes med abstinens och placerades i ett familjehem.

År 2018 hävdade de biologiska föräldrarna att de rehabiliterats och ville återfå vårdnaden. Trots att både socialnämnden och förvaltningsrätten avslog begäran, beslutade kammarrätten att flickan skulle återförenas med sina biologiska föräldrar. Våren 2019, kort efter sin treårsdag, hittades hon död under en säng, invirad i tyg och plast.

Medan Esmeraldas tragiska öde illustrerar vad som kan ske när samhället inte ingriper tillräckligt, visar andra nyligen uppmärksammade fall det motsatta – när myndigheter agerar för kraftfullt. Sveriges Radios ”Kaliber” granskade fallet ”Elsa får inte komma hem” och SVT:s ”Uppdrag granskning” undersökte ärendet ”Varför tog de Malins bebis?”. Båda handlar om hur socialtjänsten i Örebro omhändertog barn baserat på felaktiga vårdunderlag, beslut som sedan vidhölls trots att vården senare korrigerade informationen.

Det är inte förvånande att sådana fall skapar genuin rädsla hos familjer. Medierna tecknar ofta en bild där socialtjänsten antingen gör för lite och för sent, eller för mycket och för tidigt. Men frågan är hur representativ den bilden är och vad den gör med allmänhetens förtroende för den institution som ska skydda de mest utsatta i samhället.

Forskningen visar att fall där barn far illa i systemet faktiskt är ovanliga. David Pålsson, docent i socialt arbete vid Stockholms universitet, påpekar i en intervju med ”P1 Morgon” att de snabba tvångsåtgärderna som präglat Elsa- och Malinfallen är ytterst ovanliga. Tvärtom menar han att det vanligaste är att ”det händer ingenting, det näst vanligaste är att det utreds och det händer ingenting, och det tredje vanligaste är att det blir frivilliga öppenvårdsinsatser i hemmet”.

Att omhänderta ett barn är således den sista utvägen i socialtjänstens åtgärdssystem. Ändå har bilden av maktlösa familjer inför en allsmäktig socialtjänst fått fäste i det allmänna medvetandet.

Svenska och internationella studier visar att allmänhetens attityder till socialarbetare formas av personliga värderingar, social påverkan och egna erfarenheter. I Sverige är socialt arbete ofta starkt förknippat med myndighetsutövning, särskilt inom barn- och familjevård. Den ofta kritiska mediebilden bidrar till negativa attityder, framförallt hos personer utan egen erfarenhet av socialtjänsten. Paradoxalt nog kan det alltså vara de som aldrig varit i kontakt med socialtjänsten som starkast driver stereotypa föreställningar.

Rebecca Ekstam och Nicklas Enroth, som arbetar som omställningssocionomer i Stockholm, bekräftar denna bild. Deras roll, som tillkommit efter den nya socialtjänstlagen 2025, är att bygga tillit hos familjer som behöver stöd. Den nya lagen ställer högre krav på förebyggande insatser innan problem eskalerar – vilket förutsätter att det finns förtroende.

”Det är en mikroskopisk andel fall som leder till tvångsåtgärder, men det är de som oftast blir belysta,” säger Enroth och betonar att det mediala fokuset skapar en skev bild av socialtjänstens arbete.

Ekstam berättar att de ofta måste avsätta upp till en timme vid första mötet med familjer för att avdramatisera deras rädsla. Familjerna får berätta vad de sett på sociala medier eller hört av omgivningen, innan socialarbetarna kan förklara hur deras arbete faktiskt fungerar i verkligheten.

Hon påpekar att politikers tal om fler förebyggande insatser faller platt om det saknas tillit från allmänheten. När desinformation sprids och stigmat kvarstår, vågar inte människor söka hjälp i tid.

Till skillnad från många andra stigman som försvunnit med tiden, upplevs kontakten med socialtjänsten fortfarande som skambelagd. Enroth menar att detta är ett allvarligt problem eftersom det hindrar människor från att bli ”ambassadörer” för positiva erfarenheter. ”Det spelar ingen roll vad vi socialarbetare säger – det som skapar mest tillit och förtroende är om någon som haft problem och fått hjälp berättar det för andra,” förklarar han.

Enroth jämför med polisen, vars arbete uppmärksammas medialt även när de gör ett bra jobb. Var syns socialtjänstens framgångar i medierna?

Naturligtvis bör socialtjänstens verksamhet fortsätta granskas. Medier har en viktig roll i att uppmärksamma systembrister och utkräva ansvar från politiker. Men det finns också behov av andra berättelser – de där socialtjänsten faktiskt lyckats hjälpa familjer.

För att förändra den ensidiga bilden behöver vi aktivt arbeta med att avlägsna stigmat kring att söka hjälp hos socialtjänsten. Vi behöver höra berättelserna där socialtjänsten gör rätt, där familjer fått stöd och där historierna slutar lyckligt. Sådana berättelser skapar kanske inte lika sensationella löpsedlar, men de representerar en verklighet som också förtjänar att synliggöras.