Viktor Johanssons filmiska dikter är en litterär händelse

Efter sexton år av tystnad på poesifronten är Viktor Johansson tillbaka med en ny diktsamling. ”Den lena stenen” gavs ut av förlaget Modernista precis efter midsommar, ett ovanligt tidpunkt för litterära släpp då bokbranschen traditionellt ligger nere under sommaren. Men för dem som följt författarens karriär sedan debuten är detta en händelse värd att uppmärksamma.

Viktor Johanssons poetiska röst etablerades 2007 med debutsamlingen ”Kapslar”, som belönades med Borås Tidnings debutantpris. Den samlingen kännetecknades av en mjuk melankoli och nerviga dikter som formulerade något genuint nytt. Johansson skapade då en litterär värld där han omformade historia och identitet genom sin egen blick. Efter uppföljaren ”Game over” 2010 lämnade han poesin för prosaböcker och filmarbete, vilket gör den nya diktsamlingen till en återkomst nästan två decennier efter debuten.

”Den lena stenen” består av sexton delar, markerade med romerska siffror. Intressant nog finns en möjlig anomali i numreringen där siffran fyra dyker upp igen mellan del åtta och tio, vilket kan vara antingen ett korrfel eller ett medvetet stilgrepp. I Johanssons estetik spelar synliga brister och det trasiga en central roll, vilket gör det svårt att avgöra om det är avsiktligt eller ej.

I den nya samlingen möter läsaren ett diktjag som har genomgått betydande förändringar sedan debuten. Föräldraskapet har inträtt, vänner har gått bort genom våld eller andra orsaker. Den milda, observerande blicken som kännetecknande tidigare verk finns kvar, men den rymmer nu djupare lager av förtvivlan och ett inkapslat ursinne, ibland brytet av humor.

Hoppet om förnyelse riktas nu utåt, mot nästa generation. Diktjaget längtar efter ungdomens sprittande energi och någon som kan ”återförtrolla världen”. Ambitionen att tämja historien, som var central i debuten, framstår som allt svårare att förverkliga i den sena kapitalismens tidevarv.

Samlingen genomsyras av stenmotiv – grus, sand, fossiler, skelett, trilobiter, gnejs och granit återkommer ständigt. En rörelse inåt präglar dikterna, där ett stenorgan opereras ut ur kroppen och diktjaget sedan lever i ”den svarta äggulan”, simmar runt i en sammanpressad gravitation. Men även inuti finns bara lager på lager, som orm efter orm i allt mindre format.

Diktjaget kämpar med depression, en obekväm vuxenhet och samtidens stora kriser – krig och utrotning av djur och växter. Detta riskerar att närma sig generisk krispoesi, men Johansson räddas av sitt prosalyriska flöde och oväntade bildspråk. Hans talspråkliga, drömska men samtidigt detaljspecifika stil skapar en särskild atmosfär som påminner om film, ett medium författaren också arbetar med.

Den filmiska kvaliteten märks i förmågan att zooma in och ut, skifta perspektiv och klippa mellan scener. Samlingen håller ihop genom sin stämning snarare än en tydlig tematik, likt en film som bygger på känsla och atmosfär.

Poetiska släktskap kan spåras både bakåt och framåt i den svenska poesin. Johanssons stil har beröringspunkter med Johannes Heldén, Lukas Moodysson och Bruno K. Öijer bland de etablerade namnen, medan yngre poeter som Elis Monteverde Burrau, David Zimmerman och Aya Kanbar representerar en framåtriktad koppling.

Men kanske är det mest fruktbart att betrakta Johanssons författarskap i relation till sig självt. Där debuten ”Kapslar” innehöll mängder av löftesrika fragment har ”Den lena stenen” öppnat höljet. Resultatet är kanske just det som titeln antyder – en liten, lent slipad sten. Men när läsaren håller den i handen och sluter ögonen, det vill säga fördjupar sig i texten, börjar filmen rulla.

Utgivningen mitt i sommardöden kan ses som ett statement i sig. I en tid då litterära händelser annars tystnar ner tar sig Viktor Johansson rätten att återvända till poesin på sina egna villkor, utan att anpassa sig till branschens vanliga rytmer. För de läsare som har väntat sedan 2010 innebär ”Den lena stenen” både en återförening med en distinkt poetisk röst och ett möte med hur den rösten har mognat och förändrats över nästan två decennier.