Vivaldi trånar i ”Primavera” men passionen uteblir

Den italienske barockmästaren Antonio Vivaldi och hans unga protegé står i centrum för kostymdramat ”Primavera”. Filmen, som nu har biopremiär, vill lyfta fram en kvinnlig virtuos ur historiens skugga och ge henne den plats i rampljuset som hon historiskt förnekats. Men enligt kritikern Wanda Bendjelloul lyckas inte uppsättningen förmedla den passion och extas som ämnet kräver. I stället blir resultatet kyligt och livlöst, en scenisk gestaltning som missar den emotionella kärnan i Vivaldis musikvärld.

Berättelsen kretsar kring Vivaldis relation till sin unga kvinnliga skyddsling, en gestalt som i historieskrivningen ofta reducerats till en fotnot i mästarens biografi. Genom att ge henne en central roll försöker regin korrigera en snedvriden historisk bild, där kvinnliga musiker under barocken systematiskt osynliggjordes. Det är ett relevant och angeläget perspektiv, inte minst i en tid då kulturvärlden alltmer granskar sina egna kanonbildningar och lyfter fram bortglömda kvinnliga konstnärskap.

”Primavera” är dock mer än en biografisk skildring. Filmatiseringen tar avstamp i den italienska vårsäsongen och den musikaliska renässans som präglade 1700-talets Venedig. Staden, med sina kyrkor, teatrar och välgörenhetsinstitutioner, utgjorde en unik grogrund för musikaliskt experimenterande. Vivaldi verkade under en period då Venedig var Europas musikaliska centrum, och hans kompositioner, däribland de berömda årstidskonserterna, var banbrytande i sin användning av programmusik och uttrycksfulla klangfärger.

Det är just denna passionerade och sinnliga musikvärld som filmen har svårt att fånga. Kritiken pekar på att kostymer, scenografi och foto är omsorgsfullt utformade, men att det formella hantverket aldrig lyckas skapa den nerv och närvaro som krävs för att bära fram den dramatiska berättelsen. Skådespelarinsatserna beskrivs som distanserade, och dialogen saknar den språkliga energi som skulle kunna ge gestalterna liv. Resultatet blir en film som ser vacker ut men som förblir känslomässigt tom, ett verk som dokumenterar snarare än levandegör.

För en svensk publik har italiensk barockmusik länge haft en särskild ställning. Genom radio, konserthus och en växande skiva marknad har Vivaldis verk blivit en självklar del av den klassiska musikkanonen. Samtidigt har intresset för historiskt informerat framförande ökat markant under de senaste decennierna, med en djupare förståelse för hur musiken faktiskt ljöd under kompositörens egen livstid. I detta sammanhang hade ”Primavera” kunnat bli en viktig kulturell händelse, ett verk som kombinerar musikhistorisk kunskap med ett samtida perspektiv på genus och makt.

Men filmens svaghet ligger i dess oförmåga att förvalta detta arv. För den som söker en inträngande skildring av Vivaldis komplexa person och hans relationer, finns andra och bättre dokumentärer och dramatiseringar. För den som i stället vill uppleva hans musik på nära håll, är en konsertsal fortfarande den givna platsen. ”Primavera” riskerar därmed att hamna i ett ingenmansland, varken som trovärdig historielektion eller som engagerande underhållning.

Att filmen trots allt har ett värde kan inte förnekas. Den sätter fingret på en viktig fråga om vems historia som berättas och vems röst som får höras. Genom att placera den kvinnliga virtuosen i förgrunden öppnar den för en nödvändig diskussion om representation inom den klassiska musikens berättartradition. Frågan är bara om inte ämnet förtjänade ett mer levande och engagerat berättande än vad denna kyliga kostymproduktion förmår prestera.