Wilma-Saga Persson är 24 år gammal och har levt hela sitt liv i Kiruna och de små byarna runt omkring. Uppvuxen med tornedalsk kultur och språket meänkieli arbetar hon idag som mekaniker på LKAB, ett jobb hon är mycket stolt över. På sin fritid ägnar hon sig åt poesi.

För många unga från glesbygden är berättelsen densamma: drömmen om storstaden, utbildningen någon annanstans, karriären långt från hemorten. Men Persson representerar en annan röst, en som väckt uppmärksamhet i debatten om glesbygdens framtid och den pågående omvandlingen av Kiruna.

När gamla vänner kommer hem till Kirunafestivalen är konversationerna nästan alltid desamma. Deras Kirunamål har blivit svagare, söderinfluensan starkare. De frågar om hon verkligen tänker bo kvar i ”hålan” resten av livet, om hon inte vill ”bli något”. Hennes svar är enkelt: hon vill se mer av världen, men hon vill inte flytta.

LKAB:s gruvbrytning har gjort Kiruna till en av Sveriges viktigaste industristäder, men den har också tvingat fram stadens största utmaning. Staden flyttas successivt flera kilometer för att ge plats åt gruvbrytningen. Historiska arbetarbostäder har flyttats till det nya centrumet, och det gamla området omvandlas till den så kallade Gruvstadsparken. Träkyrkan, ett av stadens mest ikoniska byggnader, flyttades 2025.

Som barn drömde Persson om storstadslivet. Hon ville vara någon som kunde åka till flygplatsen utan att längta hem innan resan ens börjat. Men ju äldre hon blev, desto mer surrealistisk kändes tanken på att flytta. Hon försökte med allt – reste, gick på festivaler, övertygade både sig själv och sina vänner om att hon älskade att uppleva nya saker. Men varje gång slutade det likadant: hon räknade ner dagarna tills hon skulle vara hemma igen.

Tryggheten i att känna igen ansikten är viktig för henne. Att Mona på Empes hamburgerhak vet vad hon beställer, att gubben på macken ber henne hälsa till farsan när hon köper snus. Om hon rör sig söderut är det nästan uteslutande på grund av hennes poesi, när hon blivit bokad till något uppträdande.

Den pågående stadsomvandlingen skapar en unik känsla av förlust. Persson beskriver hur kamerateam besökte grundskolan för att fånga ”ungas tankar om nya Kiruna”. När man vuxit upp i en stad som ändrar skepnad varje vecka känner man att man missar något hela tiden. Barndomshemmet är rivet, likaså gatorna där hon tog studenten. Den gamla Konsum-affären har varit rivet i månader.

När hemvändarna säger att Kiruna alltid finns kvar protesterar hon. Hennes största rädsla är att tappa fotfästet, att till slut inte veta var man kommer ifrån – för det finns inte kvar längre. Just nu byggs en ny stad som hon tekniskt sett alltid bott bredvid, men aldrig sett växa upp. Kiruna finns bara kvar i små epoker.

Medan hennes pluggande vänner planerar för att resa, hitta sig själva, utbilda sig, bosätta sig i storstaden och sedan kanske tjäna mindre än de skulle gjort på LKAB – för att slutligen, enligt Perssons observation, flytta hem igen med ångest över allt de missat – ser hennes egen framtidsbild annorlunda ut. Den innehåller arbete på gruvan, poesi, att lära sig köra hjullastare, köpa hus i Kiruna, skaffa familj, köpa stuga i byn och gärna ha en bra skoter, bil och fyrhjuling.

LKAB är en av Europas största järnmalmsproducenter och Kirunas absolut viktigaste arbetsgivare. Företaget driver den underjordiska gruvan som tvingat fram stadens flytt, en process som påverkat tusentals människor och kostat miljarder kronor. För många unga från området representerar LKAB trygg anställning med bra lön, ofta betydligt högre än vad en akademisk utbildning kan ge.

Persson menar att samhället behöver göra det coolt igen att leva ett vanligt liv, att bosätta sig i en inte topprenoverad bostad och vänta på annonsbladet på torsdagar. Hela livet behöver inte vara konstant adrenalin. Hon vill ha en bra inkomst och fast boende, svära åt 30 centimeter snö över natten, ta ett varv med bilen på stan på lördagar bara för att få se någon, ha gångavstånd till folk hon bryr sig om.

Hon ser inte ner på dem som väljer att flytta, särskilt de som inte klarar av att se sin stad försvinna i flismaskinen eller som kvävs av tanken på att dö på samma ställe som de föddes. Men hon ser upp till dem som är kvar och gör så att Kiruna lever, både de som aldrig flyttade och de som kom hem igen.

Hennes engagemang handlar om mer än personliga preferenser. Hon vill stanna för de som håller små Icabutiker öppna i byarna, de som arrangerar icke-vinstdrivande mötesplatser i glesbygden. Hon vill ge äldre en tro på framtiden, försäkra dem om att hon lyssnat och bryr sig. Hon vill inte glömma meänkieli, inte glömma hur man bakar rieska, och hon tänker inte vara tyst om det.

”Jag vill inte ’bli något’, för jag är redan någon och jag är nöjd med det”, skriver hon. Om det så bara är en glesbygdspoet som jobbar som mekaniker på LKAB. Medan andra längtar bort längtar hon hem innan hon ens åkt.

Hennes berättelse speglar en större diskussion om glesbygdens framtid, ungas etablering och värdet av lokala rötter i en globaliserad värld. I takt med att Kiruna genomgår sin historiska omvandling representerar röster som Perssons en motberättelse till den gängse föreställningen om att framgång kräver flytt från hemorten.