Yaeger gör yvig radiopop för vår tid – men spelar lite för säkert

I det pulserande musiklandskapet har Hanna ”Yaeger” Jäger från Vaxholm äntligen landat med sin efterlängtade debutplatta. Den 28-åriga artisten, som formellt debuterade redan 2017, fick sitt verkliga genombrott med EP:n ”Jaguar” förra året, där särskilt singeln ”Ciao” utmärkte sig som en av 2023 års mest omtalade svenska poplåtar.

”Piratebae” blir därmed en naturlig fortsättning i den våg av fullängdsalbum från svenska 90-talister som rullat in under året, där artister som Hannes och Waterbaby redan levererat sina bidrag under vårvintern.

Yaeger har under åren utvecklat en särpräglad stil som är tydligt närvarande på albumet. Influenserna från Zara Larsson går inte att ta miste på, och det finns tydliga inslag av vad som skulle kunna beskrivas som ”brat-sommar”-estetik. Men det som verkligen kännetecknar Yaegers sound är kombinationen av elektroniskt konstnärlig, gothig och yvig radiopop – allt sammanhållet av en piratinspirerad estetik som för tankarna till en modern Pippi Långstrump.

Albumets första halva håller genomgående hög kvalitet och vittnar om en artist med höga ambitioner. Den tempostarka singeln ”Hazy eyes” sticker ut som plattans höjdpunkt med sitt moderna och effektiva sound. Andra höjdpunkter inkluderar de drömska stråkarrangemangen i ”Poseidon” och det tillbakalutade, klubbinspirerade soundet i ”We’re the meds”. Värt att notera är också att Waterbaby gästar på spåret ”12th floor”, vilket skapar en intressant dynamik.

Tyvärr tappar albumet momentum under andra halvan. Trots försök till variation, som balladen ”Trapped”, blir helhetsintrycket något enformigt när flera spår börjar flyta ihop i varandra. Mot slutet känns vissa låtar snarare som mindre lyckade upprepningar av tidigare material på skivan.

Det är svårt att undgå känslan av att Yaeger har valt att spela säkert på sin debutplatta. Hon har visserligen levererat en solid presentation av sitt artistskap, men ”Piratebae” blir stundtals mer förutsägbar än den hade behövt vara. Detta är ett vanligt fenomen när efterlängtade debutalbum ska levereras efter tidigare framgångar – pressen att möta förväntningar kan leda till en viss försiktighet i det konstnärliga uttrycket.

Samtidigt finns det ingenting på ”Piratebae” som motsäger att Yaeger har en lovande framtid inom svensk popmusik. Hennes distinkta uttryck har potential att vässas ytterligare till nästa album, och med den höjd hon bevisat sig kapabel till finns det goda skäl att fortsätta följa hennes karriär med intresse.

I ett svenskt poplandskap som ständigt utvecklas representerar Yaeger en spännande röst med en egen vision. Med singlar som ”Hazy eyes” visar hon att hon kan skapa modern pop som både är kommersiellt gångbar och konstnärligt intressant. Även om debutalbumet inte når alla höjder man kunde hoppats på, etablerar det henne definitivt som en artist att räkna med framöver.

Sammanfattningsvis är ”Piratebae” ett debutalbum som visar både styrkor och svagheter. Det bjuder på flera utmärkta popmoment, särskilt i den starka öppningen, men tappar något i konsekvens och överraskningsmoment längs vägen. För fans av modern svensk elektronisk pop finns här dock mycket att upptäcka, och för Yaeger själv representerar det ett viktigt första steg i vad som sannolikt kommer bli en intressant karriär.