Ylva Snöfrids spännande universum har flyttat in på Liljevalchs

Konstnären Ylva Snöfrid har flyttat in i Liljevalchs konsthall i Stockholm med den monumentala soloutställningen ”Musernas hus”. Under nästan två år, fram till januari 2027, fyller hon samtliga tretton salar med ett omfångsrikt verk som utmanar gränserna mellan konst och liv.

Utställningen omfattar omkring 400 målningar och tusentals teckningar, sammanblandade med föremål från konstnärens privata hem. Det handlar inte om en traditionell konstutställning där verk presenteras i en neutral miljö. I stället är det Snöfrids helt egna universum som tagit plats i den anrika konsthallen vid Djurgården.

De personliga föremålen fungerar som förlängningar av målningarna. Ett par Chanelskor som dyker upp i tavlorna kan också beskådas bakom glas. Fjädrar och dyrgripar visas sida vid sida med handskrivna anteckningar och champagnekorkar, vilket ger associationer till de gamla kuriosakabinetten där föremål samlades och ställdes ut för sin särprägel snarare än systematik.

## En konstnärlig egenart

Ylva Snöfrid har under hela sin konstnärliga bana utmärkt sig som en egensinnig röst i det svenska konstlivet. Tidigare arbetade hon under sitt dopnamn Ogland, medan namnet Snöfrid fungerade som ett konstnärligt alter ego, en sorts tvilling i en parallell värld. Detta konstnärliga dubbelspel, som hon burit med sig sedan barndomen, upplöstes ceremonielt 2017 när de två identiteterna slogs samman.

Snöfrid bryter också mot flera konventioner för hur en professionell konstnär förväntas arbeta. Hon undviker ateljéer och skapar i stället sin konst i hemmet, oavsett var i världen hon och familjen befinner sig. Denna gränslöshet mellan privat sfär och konstnärlig praktik genomsyrar hela hennes arbete.

En annan ovanlig företeelse är att hon sällan eller aldrig säljer sina verk utan behåller dem själv. Detta gör naturligtvis ”Musernas hus” till en unik möjlighet för publiken att ta del av ett konstnärskap som annars hålls inom familjen.

## Musernas rum

De tretton rummen i utställningen har namngetts efter de nio muserna från grekisk mytologi samt de fyra elementen. Besökarna uppmanas att följa en numrerad rutt genom salarna, som för tillfället har en annan kronologi än Liljevalchs vanliga rumsföljd. Här möter man rum tillägnade Urania, Polyhymnia, Erato och övriga gudomliga systrar som enligt myten beskyddar olika konstarter och vetenskaper.

Varje rum har sin egen karaktär och atmosfär. I Terpsichores rum, uppkallat efter dansens musa, hänger det gigantiska verket ”Drömriten”. I Eratos rum, som representerar den lyriska poesins musa, finns konstnärens studio i det hon kallar skuggvärlden. Melpomenes rum ägnas åt tragedin, medan Polyhymnia står för födelse.

## Publik som medskapare

Det som skiljer ”Musernas hus” från de flesta andra konstutställningar är det genomgående interaktiva elementet. Snöfrid bjuder aktivt in besökarna att bli delaktiga i verket. En specialframtagen tarotkortlek med 33 kort och tillhörande instruktioner finns tillgänglig för publiken.

Besökarna uppmanas att delta på olika sätt – allt från att skriva ett mer sanningsenligt CV än det traditionella, att prova masker, bygga med barnens klossar eller till och med rita med krita direkt på Snöfrids monumentala oljemålningar. Detta element av föränderlighet gör att utställningen aldrig ser exakt likadan ut, utan utvecklas och omformas under den långa visningsperioden.

Ett omfattande samarbete med Dramaten och skådespelaren Rebecka Hemse innebär att konsthallen regelbundet aktiveras med performancer. Både professionella skådespelare och amatörer medverkar i dessa föreställningar som vävs in i utställningen.

Under pressvisningen demonstrerades detta koncept när skådespelarna Danilo Bejarano och Alexander de Sousa, klädda i särkar, framförde en text vid det långa matbordet i Eratos rum. Ingela Olsson utförde en dansritual över ”Drömritens” färgfläckar och mönster i Terpsichores rum.

## Ungdomens sårbarhet

Särskilt effektfullt blir det interaktiva inslaget i rum fem, Thalias rum som är tillägnat ungdomen. Här står sju sminkbord arrangerade i en cirkel. Under vernissagen satt lika många tonåringar vid borden, fullt upptagna med att sminka sig. Mellan dem växte högar av använda, sminkkletiga bomullsrondeller.

Med ojämna mellanrum bröts tystnaden av ord och fraser, skällsord och sexuella uttryck som skar genom rummet. Besökarna rörde sig omkring de unga personerna, vilket skapade en påtagligt voyeuristisk situation. Sminkningen som ritual framstod som både intim och sårbar, samtidigt som den fungerade som ett skydd mot omvärldens blickar.

## Det privata möter det universella

Utställningens innehåll kan läsas på flera nivåer. Den ena är djupt personlig och självbiografisk. Här finns spår av familjelivet, möbler från hemmet, döttrarnas önskelistor genom åren med noteringar som ”muffin sudd” och ”en sipson tröja”. Porträtt av maken, fadern och Snöfrid själv utgör delar av det privata narrative.

Samtidigt vilar utställningen på ett omfattande teoretiskt ramverk. Snöfrid hämtar inspiration från antroposofi, metafysik och psykoanalys. Hon arbetar med en icke-linjär tidsuppfattning där händelser inte följer en rak linje utan rör sig i spiraler eller loopar. Olika medvetandenivåer och världar kommunicerar med varandra i hennes kosmologi.

Denna dubbla läsning – det intimt privata och det universellt existentiella – gör dock gränsdragningar problematiska. Det blir konstlat att diskutera enskilda verk när allt hänger samman i en helhet. ”Musernas hus” fungerar bäst som en sammanhållen upplevelse, en djupdykning i det Snöfridska universumet.

Samtidigt kan besökarna njuta av ett tekniskt imponerande måleri med precision och skönhet som varvas med oroväckande undertoner. Snöfrids målningar rymmer både det vackra och det störande.

Den långa visningstiden, nästan två år, är ovanlig för svenska förhållanden. Det ger publiken möjlighet att återvända och se hur verket förändras över tid, hur besökarnas deltagande omformar rummen och hur performancerna aktiverar nya betydelselager. ”Musernas hus” är en levande organism snarare än en statisk utställning, ett experiment i hur konsten kan upplösa sina egna ramar och bli en del av livet självt.