Vänsterpartiets hantering av terrorbrev och antisemitism väcker frågor om partiets politiska prioriteringar och internt ordning och reda. Senaste avslöjandet visar hur en riksdagsledamot för partiet skrivit till en dömd terrorist och mördare med orden ”Din kamp är också vår kamp” och att personens mod och uthållighet ”inspirerar långt utanför Palestina”. Brevet ingick i en kampanj som syftade till att uppmärksamma behandlingen av palestinier i israeliska fängelser, enligt uppgifter från Expressen.

Brevet är inte ett enskilt fall. Flera ledamöter inom partiet har deltagit i motsvarande brevskrivning. När avslöjandet kom försvarade partiledaren Nooshi Dadgostar sina riksdagsledamöter genom att hävda att det inte rörde sig om stödbrev. Enligt henne hade ledamöterna fått namnen på fångarna från Palestinska förbundet och helt enkelt underlåtit att kontrollera vem de skrev till. Förklaringen fokuserar alltså på bristande rutiner snarare än problematisk politisk sympati.

Detta är långtifrån första gången Vänsterpartiet hamnar i blåsväder för liknande anledningar. Tidigare i somras avslöjade samma tidning att 25 av partiets egna kandidater hade ägnat sig åt att hylla terrorister, sprida förintelseförnekelse, fira Hamas terrordåd och sprida antisemitiska budskap. Trots att en hel mandatperiod präglats av denna typ av avslöjanden verkar partiledningen ha svårt att vidta effektiva åtgärder för att komma till rätta med problemet.

När kandidaterna stryks från listorna framstår det som en reaktiv åtgärd snarare än ett resultat av proaktiv kvalitetskontroll. Partiets interna granskningsrutiner ifrågasätts alltmer när dessa fall fortsätter att dyka upp i medierna. Frågan om varför Vänsterpartiet inte lyckas hålla rent i de egna leden blir allt mer påträngande.

I samband med händelserna i Almedalen tidigare under sommaren valde Dadgostar en annan strategi än att visa ånger. Hon hänvisade till en rapport från Forum för levande historia som visat att väljare som sympatiserar med Miljöpartiet och Vänsterpartiet uppvisar lägre nivåer av antisemitiska föreställningar. Utifrån detta menade hon att journalister borde rikta sina frågor mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i stället.

Kritiker påpekar dock att studiens resultat enbart säger något om väljarbasen och inte om partiet självt, dess företrädare eller dess interna kultur. Att hänvisa till väljarnas åsikter som ett försvar för riksdagsledamöters och kandidaters agerande framstår som en feltolkning av vad undersökningen egentligen visar.

Dadgostars syn på politik har tidigare väckt uppmärksamhet. I en intervju uttryckte hon att politik inte handlar så mycket om kunskap eller exakta samband, utan snarare om känsla. Om man känner sig illa behandlad av makteliten, då är man vänster, menade hon. Detta synsätt beskrivs av kritiker som renodlad populism där känsla går före fakta och analys.

Med denna politiska inriktning har också partiets valplattform förändrats. Frågor som tidigare varit centrala för vänsterrörelsen har tonats ned eller försvunnit helt. Permanenta uppehållstillstånd nämns knappt, klimatpolitiken har blivit något som inte lyfts fram i samma utsträckning, och enprocentsmålet för biståndet, som tidigare var en viktig principfråga, har tagits bort från partiets skuggbudget.

Denna utveckling tyder på en strategisk förskjutning där traditionella kärnfrågor för vänstern får stå tillbaka. I stället dominerar budskap om att allt ska bli billigare och att någon annan ska betala notan. Kritiker menar att detta är en form av solidaritet som främst handlar om den egna plånboken snarare än om internationell solidaritet eller långsiktig samhällsförändring.

För ett parti som historiskt har byggt sin identitet på internationalism, solidaritet med förtryckta folk och kamp mot rasism framstår den nuvarande situationen som problematisk. De upprepade avslöjandena om kopplingar till antisemitism och terrorismsympati, kombinerat med en partiledning som verkar prioritera populära budskap framför principfasthet, skapar en identitetskris.

Frågan är nu om partiets väljarbas är nöjd med denna utveckling. För många som röstat på Vänsterpartiet utifrån dess historiska värdegrund kan den nuvarande kursen framstå som en alltför stor avvikelse från vad partiet en gång stod för. Huruvida detta kommer att påverka partiets stöd i kommande val återstår att se.