Amanda Sokolnicki: Ulf Kristersson är Sveriges egen Mark Rutte

Natochefen Mark Rutte möter kritik för sin inställning till Trump

I en allt mer polariserad världspolitik har Natos generalsekreterare Mark Rutte hamnat i blickfånget efter sina uttalanden om USA:s tidigare president Donald Trump. Rutte, som avstod från att kommentera Trumps hot om att ”utplåna civilisationen i Iran”, valde istället att understryka sitt stöd för den tidigare presidentens insatser i en intervju med CNN.

Denna typ av undfallande hållning har väckt frågor om Ruttes roll som ledare för försvarsalliansen och hans förmåga att upprätthålla en självständig position gentemot Trump. Den tidigare nederländske premiärministern har vid flera tillfällen visat en anmärkningsvärd tillgivenhet till Trump, och har enligt uppgift till och med refererat till honom som ”daddy”.

Paralleller dras nu mellan Rutte och Sveriges statsminister Ulf Kristersson, som båda representerar en ny typ av högerpolitiker i 2020-talet. Båda beskrivs som välklädda, verbalt skickliga män i karriären som fungerar under speciella förutsättningar – de är beroende av en maktfaktor som de inte fullt ut kontrollerar.

När Rutte tillträdde som Natochef beskrevs han som en ”Trumpviskare” – någon som genom sin diplomatiska förmåga skulle kunna hantera den oberäkneliga amerikanska ledaren. På liknande sätt förväntades Kristersson kunna civilisera och kontrollera Sverigedemokraterna när Tidösamarbetet inleddes.

Kritiker menar dock att resultatet blivit det motsatta. Istället för att tämja sina respektive partners har både Rutte och Kristersson successivt gett efter för deras krav och anpassat sig till deras politik. Ruttes undfallenhet har, enligt kritiker, gett Trump intrycket att Europa kommer att acceptera en underordnad roll, vilket potentiellt försvagar hela kontinentens ställning.

I Sverige har vi sett hur Kristersson gett Sverigedemokraterna allt större inflytande över regeringens politik. Statsministern har nyligen meddelat att det av ”ganska självklara skäl” är SD som ska få kontrollen över migrationspolitiken efter nästa val. Samtidigt har han valt att inte ta tydlig ställning i kontroversiella frågor, som när SD-ledamöter nominerade Trump till Nobels fredspris eller när Jimmie Åkesson uttryckt stöd för JD Vance, som kritiserat Europa.

Den politiska förskjutningen i Sverige under denna mandatperiod handlar dock inte bara om SD:s växande inflytande utan också om en bredare anpassning inom högerblocket. När Sverigedemokraterna ifrågasätter myndigheter och experter, följer nu även andra partier efter. Kristdemokraternas ledare Ebba Busch har exempelvis avfärdat Klimatpolitiska rådets experter som ”vilka politiska debattörer som helst”, medan företrädare för Moderaterna har förlöjligat Lagrådets jurister.

Ett annat oroväckande tecken är den växande fientligheten mot etablerade medier. Public service utsätts för ständig granskning från Tidöpartiernas sida, medan representanter för regeringen gärna medverkar i kanaler med kopplingar till den nya högern – kanaler som enligt vissa rapporter har förbindelser med organiserade trollfabriker.

Trots dessa utvecklingar verkar Ulf Kristersson övertygad om att regeringen kan navigera i dessa vatten under kontrollerade former. Kritiker menar dock att detta är ytterligare ett kännetecken för den nya typen av högerpolitiker: oviljan att erkänna att de förlorat kontrollen över situationen.

Utvecklingen väcker viktiga frågor om demokratins motståndskraft och politiskt ledarskap i en tid när auktoritära krafter vinner mark i både Europa och USA. Medan Rutte och Kristersson fortsätter att hävda sin självständighet, pekar allt fler tecken på att deras politik formas av krafter som de ursprungligen trodde sig kunna kontrollera.