Andreas Johansson Heinö: Det våras för realismen, men ett annat perspektiv ger intressantare insikter

Rysslands invasion av Ukraina har sedan februari 2022 skapat nya skiljelinjer i den internationella säkerhetspolitiska debatten. Konflikten har tvingat fram en omprövning av etablerade idéer om säkerhetspolitik och nationella intressen, där olika teoretiska perspektiv står mot varandra i tolkningen av krigets orsaker och konsekvenser.

I centrum för denna debatt står två dominerande tankesätt inom internationella relationer: den realistiska skolan och den konstruktivistiska traditionen. Dessa perspektiv erbjuder fundamentalt olika förståelser av konflikten som nu utspelar sig på europeisk mark.

Den realistiska skolan, med rötter i tänkare som Hans Morgenthau och Kenneth Waltz, tenderar att se konflikten som ett närmast oundvikligt resultat av stormaktspolitik och säkerhetsbehov. Enligt detta synsätt agerar Ryssland utifrån en logik där bufferzoner och inflytandesfärer är legitima intressen för en regional stormakt. Nato-utvidgningen österut framställs då som en provokation som hotar rysk säkerhet.

Men denna tolkning möter stark kritik från konstruktivistiskt håll. Konstruktivismen, som fick sitt genombrott under 1990-talet med forskare som Alexander Wendt, ifrågasätter de grundläggande antaganden som realismen vilar på. Vem definierar vad som utgör en stormakt? Vems historia prioriteras när säkerhetszoner ska legitimeras? Vilka människors säkerhet räknas egentligen?

Dessa frågor blir särskilt relevanta i en konflikt där nationella identiteter och historiska narrativ spelar en avgörande roll. Rysslands officiella retorik har konsekvent förnekatt Ukrainas existensberättigande som självständig nation. President Putin har upprepade gånger hävdat att ukrainare och ryssar är ”ett folk” och att det moderna Ukraina är en konstgjord skapelse.

Konstruktivismen utmanar dessa påståenden genom att belysa hur nationella identiteter formas och omformas över tid. Det som idag framställs som historiska sanningar om ryska säkerhetsintressen är i själva verket sociala konstruktioner, formade genom maktutövning och selektiv historieskrivning.

Kriget i Ukraina har också blottlagt begränsningarna i den realistiska traditionen. Medan realismen förutspådde att Ukraina snabbt skulle falla inför den militärt överlägsna grannen, har landet uppvisat ett motstånd som överraskat många bedömare. Detta motstånd drivs inte bara av materiella faktorer utan också av en stark nationell identitet och övertygelse om rätten till självbestämmande – faktorer som konstruktivismen ger verktyg att förstå.

Den europeiska säkerhetsordning som byggts upp sedan kalla krigets slut vilar på principer om suveränitet, territoriell integritet och fredlig konfliktlösning. Rysslands agerande utmanar denna ordning fundamentalt, och har tvingat fram en omprövning av tidigare föreställningar om säkerhet i Europa.

För svenskt vidkommande har kriget lett till ett historiskt beslut att ansöka om Nato-medlemskap, ett tydligt exempel på hur förändrade säkerhetspolitiska förutsättningar kan leda till omdefinieringar av nationella intressen. Den svenska neutralitetspolitiken, länge betraktad som orubblig, visade sig i slutändan vara en social konstruktion som kunde omförhandlas när omvärlden förändrades.

Konflikten illustrerar även hur ekonomiska faktorer samverkar med säkerhetspolitiska överväganden. Europas beroende av rysk energi har komplicerat den politiska responsen och synliggjort sårbarheter i den europeiska ekonomiska arkitekturen. Den ryska ledningens förhoppningar om att detta beroende skulle försvaga den europeiska sammanhållningen har dock hittills kommit på skam.

Det pågående kriget påminner oss om att internationella relationer aldrig kan reduceras till enkla modeller av rationella aktörer som agerar utifrån ”objektiva” nationella intressen. Istället skapas och omskapas dessa intressen kontinuerligt genom komplexa sociala processer, där identiteter, normer och värderingar spelar avgörande roller.

I denna kontext blir konstruktivismens frågor särskilt angelägna. När realisten talar om Rysslands ”naturliga” inflytandesfär måste vi fråga: Naturlig enligt vem? När säkerhetszoner diskuteras måste vi fråga: Säkerhet för vem? Och när historiska anspråk framförs måste vi fråga: Vems historia privilegieras och vilka marginaliseras?

Dessa frågor har inga enkla svar, men de är nödvändiga för att förstå konflikten bortom förenklade narrativ om stormaktspolitik och geopolitiska nödvändigheter. De hjälper oss att se hur makten att definiera verkligheten i sig är en central del av den internationella politiken.