Andreas Johansson Heinö: Här är tomrummet som Liberalerna kan fylla

Under den gångna mandatperioden har regeringen genomfört de mest genomgripande förändringarna av det svenska medborgarskapet på decennier. Reformerna har inneburit skärpta krav för den som vill bli svensk medborgare: vistelsetiden har förlängts från fyra eller fem år till åtta, och det har införts krav på språkkunskaper, samhällskunskap, egen försörjning och hederlig vandel. Förändringarna är omfattande och har väckt debatt, men den övergripande riktningen har fått stöd från flera håll.

Medborgarskapet har en central roll i det svenska samhället. Det handlar inte enbart om formella rättigheter som pass och rösträtt, utan fungerar även som en informell institution som binder samman medborgarna. I grundlagen betonas att medborgarskapet förenar alla medborgare och står för samhörighet med Sverige. Med skärpta krav kan medborgarskapets status öka, vilket i förlängningen kan stärka känslan av tillhörighet för alla medborgare, oavsett bakgrund.

Regeringen har dock inte nöjt sig med de reformer som redan genomförts. Fler förslag är på gång, inte minst från Sverigedemokraterna. Partiet vill utvidga kravlistan för nya medborgare med en lojalitetsförklaring till nationen och samtidigt satsa på det omdiskuterade återvandringsbidraget genom att utvidga det till att även kunna sökas av svenska medborgare. Migrationspolitisk talesperson Ludvig Aspling har motiverat detta med att det bor för många individer med icke-svensk etnicitet i Sverige.

En sådan politik skulle enligt bedömare underminera syftet med de reformer som redan genomförts. Om staten gör det lättare att återkalla medborgarskap eller erbjuder vissa medborgare ekonomisk ersättning för att lämna landet, blir medborgarskapet inte längre slutpunkten på integrationsprocessen, utan ett villkorat kontrakt som staten när som helst kan ompröva. Det skickar en signal som står i direkt motsättning till ambitionen att stärka samhörigheten med Sverige.

Ett konkret motförslag har nyligen lanserats av Liberalerna, som vill införa obligatoriska medborgarskapsceremonier. Partiets representant Simona Mohamsson har efterfrågat mer ”pompa och ståt” kring medborgarskapet. Bakgrunden är att svenska staten traditionellt varit återhållsam på detta område. Efter att enstaka kommuner på eget initiativ börjat arrangera högtidligheter för nyblivna medborgare infördes så småningom ett krav på att alla kommuner ska erbjuda ceremonier, men deltagandet har fortsatt vara frivilligt.

Sverigedemokraterna har å sin sida föreslagit ytterligare skärpningar, däribland en lojalitetsförklaring till nationen för den som vill bli medborgare, samt en utvidgning av återvandringsbidraget så att även svenska medborgare med utländsk bakgrund kan erbjudas ekonomiskt stöd för att lämna landet. Partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling har motiverat förslaget med att det finns för många individer med icke-svensk etnicitet i Sverige.

Dessa förslag har mött skarp kritik. Flera debattörer har varnat för att en politik som gör det lättare att återkalla medborgarskap, eller som erbjuder vissa grupper ekonomiska incitament att lämna landet, skulle underminera själva syftet med de skärpta kraven. Om medborgarskapet kan omprövas av staten när som helst, riskerar det att uppfattas som ett tillfälligt kontrakt snarare än slutpunkten på en integrationsprocess. Budskapet till den som investerat år i språkstudier och samhällsorientering skulle bli motsägelsefullt.

Mot denna bakgrund har Liberalerna nyligen återlanserat ett förslag om obligatoriska medborgarskapsceremonier. Partiet vill se mer ”pompa och ståt” kring mottagandet av nya svenska medborgare, något som partisekreteraren Simona Mohamsson lyft fram. Sverige har hittills varit återhållsamt på detta område. Efter att enskilda kommuner börjat anordna ceremonier infördes så småningom ett krav på att alla kommuner ska erbjuda någon form av högtidlighet, men deltagandet är fortfarande frivilligt.

Idén om ceremoniella inslag väcker dock frågor om vad en sådan högtidlighet bör innehålla. Ett alternativ vore att inkludera en form av lojalitetsförklaring till den svenska demokratin. Men det finns en spänning mellan en sådan ordning och den grundläggande demokratiska principen att medborgare har rätt att hysa vilka åsikter de vill. Det finns också en oro för att ett sådant inslag skulle kunna utformas på ett sätt som exkluderar snarare än inkluderar.

Frågor om tillhörighet till Sverige – både till staten och till samhället – kommer att fortsätta vara högt prioriterade i politiken. Segregationen kvarstår som ett av de stora samhällsproblemen, och demografiska förändringar går inte att bortse från. Frågan är vilka svar som ges, och av vilka partier.

Liberalerna har fått kritik för att inte ha hållit emot tillräckligt inom Tidösamarbetet, inte minst när det gäller utvisningspolitiken. Samtidigt framstår partiet, trots samarbetet med Sverigedemokraterna, som det parti med bäst förutsättningar att formulera ett alternativ till den etniska nationalism som SD företräder. Kärnan i en sådan liberal motberättelse är synen på medborgarskapet: individen före kollektivet.

I debatten finns ett tomrum som Liberalerna skulle kunna fylla. Medan stora delar av vänstern tenderar att relativisera islamismen, och vissa andra partier driver en exkluderande linje, finns utrymme för en liberal politik som både tar avstånd från separatism och värnar enskilda individers rätt att vara både svenska medborgare och utöva sin tro. Ett sådant förhållningssätt bygger på insikten att integration i hög grad skapas underifrån, genom människors vardagliga möten och engagemang, snarare än genom statliga planer.

Frågan om vem som hör till Sverige, och på vilka villkor, lär fortsätta prägla den politiska debatten under lång tid framöver.