Den svenska politiska stabiliteten har sina fördelar, men den riskerar också att leda till stagnerande debatt och begränsad mångfald i åsikter. Detta menar en ny analys som publicerades på Dagens Nyheters ledarsida, där författaren pekar på både för- och nackdelar med det nuvarande systemet.

Höstens val kan bli historiskt på så sätt att det kan bli det första sedan 1994 där ett parti tvingas lämna riksdagen. I modern tid har detta bara inträffat två gånger tidigare: Miljöpartiet åkte ur 1991 och Ny demokrati tre år senare. Men samtidigt blir det också det fjärde valet i rad där inget nytt parti lyckas samla de 4 procent som krävs för att ta sig in i riksdagen.

Sverigedemokraterna kom in 2010, och Feministiskt initiativ var nära att lyckas 2014. Sedan dess har det saknats utmanare med realistiska möjligheter att ta plats i den svenska folkrepresentationen. Fyraprocentsspärren, som infördes 1970, har visat sig vara ett effektivt hinder för nya politiska rörelser.

Många politiker och bedömare ser den nuvarande stabiliteten som något positivt. Systemet är ju utformat för att det ska vara svårt, inte lätt, att ta sig in i riksdagen. Etablerade partier har naturligtvis egenintresse av att begränsa konkurrensen, men fyraprocentsspärren kan också motiveras med behovet av stabila majoriteter, förutsägbara regeringsbildningar och skydd mot politisk fragmentisering. Internationellt sett är den svenska spärren heller inte särskilt avvikande.

Svenska väljare har dessutom visat sig skickliga på att inte kasta bort sina röster. Sedan spärren infördes har andelen röster på partier utan mandat aldrig överstigit 5,5 procent, vilket skedde 2006. Vanligtvis har nivån legat mellan 2 och 4 procent, och i de två senaste valen var den så låg som 1,5 procent.

Men systemets stabilitet har också en baksida. De fyra partier som någon gång lyckats ta sig in i riksdagen – Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Ny demokrati och Sverigedemokraterna – skiljer sig kraftigt åt vad gäller ursprung, ideologi och partikultur. Men de har två saker gemensamt.

För det första motarbetades de alla av etablissemanget: medier, intresseorganisationer och opinionsbildare. Behandlingen av Sverigedemokraterna är fortfarande en del av det kollektiva minnet, men det är lätt att glömma hur även Kristdemokraterna och Miljöpartiet under lång tid kämpade i kraftig motvind.

För det andra erbjöd de alla något genuint främmande i svensk politik. Sverigedemokraternas särart som nationalistiskt och invandringskritiskt parti är välkänd, men också Miljöpartiet och det som då hette KDS representerade världsuppfattningar som på avgörande sätt skilde sig från det övriga partisystemet. Den som läser deras tidiga partiprogram möter tankar om politik, samhälle och människan som var väsensskilda från de etablerade partiernas.

Frånvaron av sådana utmanare i dag betraktas i analysen som ett svaghetstecken. I efterhand framstår det som uppenbart att Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vitaliserade svensk demokrati genom att ge röst åt perspektiv och konflikter som annars hade saknats i politiken.

Men med tiden har dessa partier blivit mindre annorlunda. Alla har tvingats underordna sig en blockpolitik som de länge motsatte sig. Alla har övergett ståndpunkter som uttryckte ideologisk särart men samtidigt gjorde dem sårbara för angrepp från politiska motståndare och medier.

Trots allt tal om ökad polarisering finns därför också motsatta tendenser. Avstånden mellan partierna upprätthålls i många viktiga frågor men långtifrån över hela fältet. Ofta är skillnaderna små, ibland obefintliga.

Sverige har exempelvis åtta riksdagspartier som alla försvarar Systembolagets monopol. Konflikten gäller endast detaljer som öppettider och temperaturen på ölen. Samtliga åtta partier tycker också att rätten till fri abort bör skrivas in i grundlagen. Några skiljelinjer i synen på abortlagstiftningen går inte längre att hitta.

Samtidigt anses olikheter i synen på exakt hur många miljoner kronor staten ska lägga på public service, bistånd och folkbildning vara så anmärkningsvärda att det inte bara av politiska motståndare utan också av statsvetare framställs som en fråga om demokratins tillstånd.

Det finns ett djupt konservativt drag i svensk politik, menar analysen: föreställningen att status quo nästan alltid är det normala och önskvärda tillståndet. Detta betraktas som destruktivt eftersom det kväver den politiska debatten, försvårar rekryteringen av fritänkande människor till partipolitiken och leder oundvikligen till nya åsiktskorridorer.

Resultatet blir sämre politiska beslut än om politikutvecklingen hade föregåtts av verkligt öppen debatt – vilket migrations- och försvarspolitiken under föregående decennier borde ha lärt oss, konstateras det.

Centerpartiet gjorde nyligen ett utspel om behovet av fler politiker. Fler borde bli medlemmar och fler borde engagera sig som förtroendevalda. Det är inget fel på ambitionen, men det är också lätt att föreställa sig en blocköverskridande samsyn kring detta mål – och hur partierna därefter ger sig själva mer resurser för att hitta nya sätt att rekrytera människor till samma politiska strukturer.

Men problemet kommer inte att lösas inifrån, menar analysen. Den som menar allvar med ambitionen att vitalisera demokratin behöver vara beredd att ompröva delar av den institutionella utformningen. Frågor som borde ställas inkluderar: Ska fyraprocentsspärren sänkas? Ska det införas skilda valdagar? Ska det bli lägre spärr för personkryss? Det minsta man kan begära är att åtminstone något parti vågar tänka annorlunda, avslutas artikeln med.