Anna Hedenmo: En sak vet vi – det slutar nästan aldrig vackert för partiledare

Den svenska politiken har under senare år utvecklat en allt mer hänsynslös kultur när det gäller partiledare. Från att tidigare ha präglats av långa ämbetsperioder har svenska partier nu börjat byta ut sina ledare i snabb takt när opinionen sviktar. Utvecklingen väcker frågor om personkulten i politiken och vad som egentligen driver väljarnas förtroende.

Endast ett fåtal politiker lyckas lämna sina poster med flaggan i topp. I modern tid utgör före detta partiledare som Alf Svensson, Ingvar Carlsson och Jonas Sjöstedt snarare undantag än regel. De flesta tvingas bort efter valnederlag, sjunkande opinionssiffror eller intern kritik. Listan över partiledare som fått lämna sina poster under mindre smickrande omständigheter är lång och inkluderar namn som Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Anna Kinberg Batra och Håkan Juholt.

Centerpartiet har sedan 2023 haft en partiledare per år, en dramatisk förändring jämfört med Torbjörn Fälldins 14 år på posten. Liberalerna har inte heller varit sena med att byta ut sina ledare – tre partiledare på bara fyra år. Även Socialdemokraterna har i modern tid genomgått perioder med täta partiledarskiften. Detta står i skarp kontrast till tidigare tiders stabilitet och långsiktighet.

Den brittiske förre premiärministern Tony Blair har nyligen kritiserat denna utveckling i brittisk politik, där sju premiärministrar avlöst varandra på bara tio år. I en intervju i podden ”The news agents” menade Blair att både de konservativa Tories och Labour ”kastar ut sina partiledare” alltför lättvindigt när missnöje uppstår. Hans råd är tydligt: partierna borde först bestämma vilken politisk riktning landet ska ta, och först därefter välja vem som ska leda. Enligt Blair fokuserar partierna på fel saker – det är politiken som borde stå i centrum, inte personen.

I Sverige förstärks personkulten av medielogiken. Varje nytt partiledarskifte genererar omfattande medial uppmärksamhet med intervjuer och porträtt som undersöker den nya ledarens personlighet på längden och tvären. Detta speglar samtidens stora intresse för det personliga framför det politiska. Vid förra valet uppgav väljare i högre utsträckning än tidigare att partiledaren hade betydelse för deras röstbeteende.

Trenden har förstärkts ytterligare genom sociala mediers genomslag i politiken. I höstens kommande val väntas så kallad ”tiktokifiering” av valrörelsen, där korta videoklipp fokuserar på partiledarnas persona snarare än deras politiska budskap. Bilder av en leende Magdalena Andersson med sin make, en allvarstyngd Ulf Kristersson som utstrålar handlingskraft, eller Jimmie Åkesson i hawaiiskjorta som lekfullt knuffas i vattnet sprids i sociala medier. Till detta kommer en omfattande produktion av partiledarintervjuer i både traditionella och alternativa medier.

Moderaterna är särskilt kända för sin osentimentala hållning när partiledare inte presterar enligt förväntningarna. När Anna Kinberg Batras opinionssiffror sjönk lyftes hon bort så snabbt att hon inte ens fick möjlighet att prövas i ett val. Nu riktas spekulationerna mot hennes efterträdare Ulf Kristersson. Det ses närmast som en självklarhet att han kommer tvingas bort om Tidökoalitionen förlorar valet den 13 september.

Spekulationerna om nästa moderatledare är redan i full gång, med justitieminister Gunnar Strömmer som ett frekvent nämnt namn. När Kristersson i SVT:s ”Fördomsshowen” ombads kommentera Strömmer som eventuell efterträdare, svarade statsministern med ett besvärat skratt att han visserligen är glad över Strömmers popularitet, men att han ”aldrig har tänkt tanken” att denne skulle kunna bli ny partiledare.

Inför valet tyder dock det mesta på att eventuella partiledarskiften kommer att ske på regeringssidan. Men svenska riksdagsval har en tendens att bli jämna när valdagen väl kommer. Om resultatet blir det motsatta och Socialdemokraterna tvingas uppleva ännu ett nederlag, uppstår frågan om Magdalena Andersson kommer att fortsätta i ytterligare fyra år i opposition. Partikamraten och tidigare justitieministern Morgan Johansson uttryckte under Almedalsveckan att han upplever ”varje dag i opposition som en plåga”, vilket kan säga något om stämningen inom partiet.

Utvecklingen väcker frågor om hållbarheten i den politiska kulturen. Att vara partiledare innebär idag ett liv präglat av enormt motstånd, ständig granskning, hotbilder och Säpovakter. Trots detta väljer människor dessa positioner, fullt medvetna om att karriären med stor sannolikhet kommer att sluta i moll. Oavsett hur framgångsrika och populära de en gång var kommer de flesta att till slut ses som en belastning för sitt parti, som föråldrade politiker som tiden sprungit förbi. Ändå fortsätter de kämpa och måste hålla god min när stafettpinnen lämnas över till en ny generation.

Frågan är om personfixeringen inom svensk politik någonsin varit större, och om tålamodet med partiledarna någonsin varit mindre. I en tid där politiska ledare kastas bort vid första tecken på motgång är det värt att reflektera över vad denna kultur gör med demokratin och det politiska samtalet.