EU:s nya återvändandepolitik har varit framgångshistoria för Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers under våren. Som skuggrapportör för ECR, den politiska gruppering som Sverigedemokraterna tillhör, fick han ett tungt och viktigt uppdrag i förhandlingarna om EU:s nya förordning för återvändande av tredjelandsmedborgare. Weimers kastade sig in i arbetet med full kraft och startade bland annat en chattgrupp där han och ledamöter från andra högerextrema grupperingar kunde samordna sina positioner med EPP, den sammanslutning som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör i parlamentet.

När tyska medier uppmärksammade att tyska kristdemokrater förhandlade med det högerextrema partiet AFD i Weimers chattgrupp ledde det till protester. Förbundskansler Friedrich Merz hamnade under press och försäkrade att ”vi samarbetar inte med extremhögern i Europaparlamentet”. Detta uttalande visade sig dock inte stämma överens med verkligheten. Någon form av samarbete förekom uppenbarligen, och det gav konkreta resultat.

Efter omröstningen i Europaparlamentet i slutet av mars jublade Charlie Weimers och förkunnade att ”deportationernas era har inletts”. I utskottet hade endast högern och extremhögern röstat ja, men när frågan kom upp i plenum ställde sig en stor majoritet på 389 mot 206 röster bakom den nya, betydligt hårdare politiken. Detta inkluderade även en del liberaler och socialdemokrater. Händelseförloppet illustrerar hur en gammal EU-kritiker som Weimers har lärt sig att manövrera i lagstiftningsprocessen i Bryssel. Plötsligt hyllar han den tidigare så avskydda unionens makt och möjlighet att styra politiken i alla medlemsländer.

Europaparlamentet kan dock inte anta EU-lagar på egen hand. Det krävs att medlemsländernas regeringar i rådet också är överens, vilket de tydligen var denna gång. I början av juni nådde regeringarna en överenskommelse, och sedan dess har Weimers upprepade gånger återkommit till sin paroll om att deportationernas era nu har börjat.

Det pågår utan tvivel ett paradigmskifte inom EU:s asyl- och migrationspolitik. För två år sedan antogs tio rättsakter som kallas asyl- och migrationspakten, vilken från och med den 12 juni träder i kraft i hela EU. Förändringarna är delvis nödvändiga och kommer förhoppningsvis att skapa bättre ordning vid unionens yttre gränser. Samtidigt finns en uppenbar risk att människor som verkligen behöver asyl hamnar i kläm.

Den nya uppgörelsen om återvändande innebär att politiken hårdnar ytterligare när de formella besluten väl har fattats. Även om ordet ”deportationer” inte används i lagtexten handlar det definitivt om tvångsförflyttningar i större och mer samordnad skala än tidigare. Människor som inte har rätt att vistas i EU och som inte samarbetar med myndigheterna ska kunna gripas och hållas i förvar i upp till två år.

Om personernas hemländer inte tar emot dem ska de enligt det nya regelverket kunna skickas till särskilda läger i Afrika, Asien eller någon annanstans i världen. Medlemsländerna får rätt att uppföra så kallade återvändandehubbar i länder utanför EU. Danmark, Nederländerna, Österrike, Tyskland och Grekland förbereder redan förhandlingar med stater som mot betalning kan tänka sig att tillhandahålla sådana förvar.

Det är givetvis ett problem att så många människor lever utan tillstånd i EU. I ett skuggsamhälle utan lagar kan människor utnyttjas, och grova brottslingar som har dömts till utvisning men ändå håller sig kvar utgör ett hot. Men att endast en av fem följer utvisningsbesluten visar framför allt att den svarta ekonomin har stor dragningskraft. Det pekar också på att EU behöver skapa bättre möjligheter för människor att komma hit legalt för att arbeta.

Migranter skickar dessutom pengar hem till sina familjer och bidrar på så sätt till försörjningen av människor i hemlandet. Detta är en del av förklaringen till att hemländerna inte alltid tar emot sina återvändande medborgare. Det är naturligtvis orimligt att stater inte släpper in sina egna medborgare, men denna fråga måste lösas genom förhandlingar.

Att låsa in människor som enbart försöker försörja sig själva och sina nära och kära framstår som inhumant och kommer sannolikt bara att leda till nya problem. Att skicka migranterna till fattigare länder, helst så långt bort från EU som möjligt, visar också hur obehaglig själva idén är. Inte ens politiker som står bakom politiken verkar vilja se vad som pågår. Läger för människor som varken kan åka hem eller någon annanstans framstår helt enkelt som oacceptabla ur humanitär synvinkel.

En lång rad politiska och moraliska skäl talar således mot tanken att låta EU-länder upprätta hubbar för återvändande migranter i andra delar av världen. Inget tvingar Sverige att medverka till bygget av sådana förläggningar. Den svenska regeringen, som hittills har satt en ära i att inte avvika en enda millimeter uppåt från EU:s minimigränser inom asylpolitiken, har därför en möjlighet att visa att Charlie Weimers och Sverigedemokraterna inte bestämmer allt. Ett klart besked om att Sverige inte tänker låta bygga människofientliga förvar på andra sidan jordklotet vore befriande.