Henrik Jönsson: På vilket sätt gagnas Sverige av att beskylla Trump för vår svaghet?

Den socialliberala världsbilden utmanas när debatten polariseras

I en uppmärksammad ledartext i Dagens Nyheter anklagades nyligen vad skribenten Amanda Sokolnicki kallar en ”trumpistisk nyhöger” för att ha lett den svenska borgerligheten bort från anständighet, ansvar och förnuft. I ledarartikeln pekades jag, Henrik Jönsson, ut som ett slags frontfigur för denna rörelse.

Detta är problematiskt av flera skäl. Genom att göra mig till representant för åsikter jag inte har verkar syftet snarare vara att reducera mig till en farlig symbol än att bemöta mina faktiska ståndpunkter. Det är en metod som används för att förklara varför socialliberalismen förlorat sitt tidigare tolkningsföreträde i samhällsdebatten.

Särskilt anmärkningsvärt är att Sokolnicki varken presenterar argument eller underbyggnad för sina anklagelser. Istället målas en svartvit moralisk teater upp där man antingen står på Carl Bildts eller Donald Trumps sida. En sådan förenklad världsbild gör det svårt att föra en nyanserad diskussion om globala geopolitiska utmaningar.

Att pressa in all världens komplexa geopolitiska verklighet i ett sådant svartvitt schema är inte bara intellektuellt ohederligt – det är också potentiellt farligt för demokratin. När ideologiska dogmer skyddas från ifrågasättande genom hänvisningar till det säkerhetspolitiska läget, försvåras möjligheten att föra en öppen debatt om politiska frågor som befinner sig till höger om den svenska socialliberalismen.

Ta exempelvis begreppet ”regelbaserad världsordning”. Att ifrågasätta hur detta koncept används i praktiken innebär inte automatiskt att man motsätter sig principer om internationellt samarbete eller förespråkar auktoritära ideal. Snarare handlar det om att erkänna behovet av en realistisk debatt kring hur Europa kan upprätthålla gemensamma värderingar i en föränderlig värld.

För dem som använder etiketten ”nyhöger” som ett tillhygge är dock sådana nyanseringar bara störande moment. Huvudsyftet verkar vara att demonisera meningsmotståndare snarare än att söka gemensam förståelse för komplexa frågor.

Få människor, inklusive jag själv, uppskattar Trumps personliga stil och beteende. Men frågan kvarstår: hur gagnas Sverige av att skylla vår egen ekonomiska och militära sårbarhet på honom? När Ukraina stod utan ammunition, när Tyskland gjorde sig beroende av rysk gas genom Gazprom, eller när Europa systematiskt avrustade – var fanns då den regelbaserade världsordning som nu så energiskt försvaras?

Att avfärda personer som ställer dessa obekväma frågor genom att kategorisera dem som ”nyhöger” eller ”wokehöger” är inte bara intellektuellt ohederligt – det skadar Europas förmåga att hantera reella utmaningar.

I ett direkt svar på min kritik hävdar Amanda Sokolnicki att jag retirerar när jag tvingas stå för mina åsikter. Hon påpekar att jag tidigare uppgett att jag skulle rösta på Donald Trump, men samtidigt anser hon att jag motsäger mig själv när jag menar att det behövs mer debatt om den regelbaserade världsordningen.

Detta belyser kärnproblemet i dagens polariserade debattklimat. Det finns ett behov av att kunna diskutera komplexa geopolitiska frågor utan att omedelbart bli placerad i ett fack. Den som problematiserar dominerande narrativ anklagas snabbt för att ha extrema åsikter, vilket stänger dörren för nyanserad analys.

En fungerande demokratisk debatt kräver utrymme för kritiskt tänkande och ifrågasättande av etablerade sanningar – även när det gäller internationella relationer och säkerhetspolitik. När vi reducerar denna typ av diskussion till enkla etiketter och personangrepp, förlorar vi möjligheten att utveckla robusta strategier för att möta framtidens utmaningar.