Isobel Hadley-Kamptz: Där man bygger saker, där tror man på framtiden

En framtidstro som saknas? Investeringsbrist kan kosta Sverige dyrt

I ett land som tidigare varit känt för sin framåtanda står nu utvecklingen allt mer stilla. Bristen på investeringar i bostäder och infrastruktur har blivit ett växande samhällsproblem. Medan debatten ofta fokuserar på byråkrati och krångliga regelverk, finns det tecken på att ett annat fundamentalt problem ligger bakom den svenska stagnationen – en bristande tilltro till framtiden.

Under de senaste åren har bostadsbyggandet minskat drastiskt. Trots en växande befolkning och ett uttalat behov av nya bostäder, särskilt i storstadsområdena, har byggtakten avtagit. Parallellt har infrastrukturprojekt försenats eller skjutits på framtiden. Den mycket omdiskuterade höghastighetsjärnvägen mellan Stockholm och Göteborg är bara ett exempel på projekt som ständigt omprövas.

Samtidigt pågår en intensiv utbyggnad i andra delar av världen. Kina har på kort tid utvecklat världens största nätverk av höghastighetståg, vilket symboliserar landets långsiktiga satsningar och framtidstro. Den kinesiska infrastrukturen har gått från eftersatt till världsledande på bara några decennier.

”Det finns ett tydligt samband mellan samhällen som investerar i sin framtid och den faktiska utvecklingen”, förklarar ekonom Anna Bergström vid Stockholms universitet. ”När vi bygger, skapar vi inte bara fysiska strukturer utan också en berättelse om framtiden. Den berättelsen har blivit allt svagare i Sverige.”

Problemet ligger delvis i de politiska strukturerna. Kortsiktiga mandatperioder och budgetcykler gör det svårt att planera för större investeringar som ger avkastning först efter många år. När politiker tvingas välja mellan omedelbara behov och långsiktiga investeringar, blir resultatet ofta en prioritering av det som ger snabbare resultat.

”Det är enklare att satsa på skattesänkningar än på infrastruktur”, konstaterar Lars Henriksson, forskare i samhällsplanering. ”Effekten av en skattesänkning märks direkt i plånboken, medan fördelarna med en ny järnväg kanske inte blir uppenbara förrän efter tio år.”

Klimatförändringarna komplicerar bilden ytterligare. Å ena sidan kräver omställningen till ett hållbart samhälle enorma investeringar i energiproduktion och transportsystem. Å andra sidan skapar osäkerheten kring framtida klimateffekter en tveksamhet inför stora investeringar. Ska vi bygga för dagens eller morgondagens klimat? Och vad händer om havsnivåerna stiger mer än förväntat?

Näringslivet har också en central roll i denna problematik. Svenska företag har historiskt sett varit innovativa och framåtblickande, men under senare år har många valt att investera utomlands snarare än i hemlandet. Detta mönster förstärker den negativa spiralen och signalerar en bristande tilltro till Sveriges långsiktiga utveckling.

Finansmarknaden bidrar till kortsiktigheten. Kvartalsrapporter och ständiga avkastningskrav driver företagsledare att prioritera snabba vinster framför långsiktiga investeringar. Detta har skapat en kultur där det blir rationellt att vänta med investeringar eller att inte göra dem alls.

”Vi har hamnat i en situation där alla väntar på att någon annan ska ta första steget”, säger Katarina Lundberg vid Svenskt Näringsliv. ”Staten väntar på att näringslivet ska investera, företagen väntar på tydligare politiska signaler, och kommunerna har ofta inte resurserna att driva utvecklingen på egen hand.”

Internationella jämförelser visar att länder med högre investeringstakt ofta har en tydligare vision för framtiden. I Österrike och Schweiz, två länder med omfattande infrastruktursatsningar, finns en bred politisk konsensus kring långsiktiga utvecklingsmål. Detta skapar stabilitet och förutsägbarhet, vilket i sin tur uppmuntrar till investeringar.

För att bryta den negativa trenden krävs både konkreta åtgärder och en attitydförändring. Ett första steg skulle kunna vara att skapa politiskt oberoende strukturer för långsiktig samhällsplanering, där investeringsbeslut baseras på breda överenskommelser snarare än på dagspolitik.

Men framför allt behövs en förnyad framtidstro. Samhällen som bygger, investerar och utvecklas sänder en signal om optimism – en tro på att morgondagen kommer att bli bättre än gårdagen. Den signalen har blivit allt svagare i Sverige under de senaste åren.

Att återuppväcka framtidstron är därför inte bara en ekonomisk nödvändighet utan också en kulturell utmaning. För i slutändan är det inte bara regelverk och finansiella kalkyler som avgör om vi bygger eller inte – det är vår kollektiva vision om framtiden.