Isobel Hadley-Kamptz: Hegseth lät som en medioker mellanchef som fått ett Ted-talk

I Pentagon noterades en anmärkningsvärd tystnad när försvarsminister Pete Hegseth nyligen höll sitt första officiella tal inför USA:s militära ledarskap. Det som skulle ha varit ett vägledande anförande från den nytillträdde försvarsministern utvecklades istället till vad många bedömare beskriver som en pinsam uppvisning, präglad av kontroversiella uttalanden som fick de närvarande 800 militära befälhavarna att reagera med total tystnad.

Hegseths framträdande överskuggades delvis av efterföljande uttalanden från president Donald Trump, som enligt uppgift diskuterade planer om att sätta in militären mot civila i demokratiskt styrda städer. Men även utan denna kontext väckte försvarsministerns tal starka reaktioner.

Under sitt anförande lade Hegseth fram vad han kallade sin ”krigaretik” och deklarerade att han nu ”befriat Amerikas krigare”, som enligt hans beskrivning ”lever på att döda människor och ha sönder saker”. Denna karaktärisering av de amerikanska stridskrafterna stod i skarp kontrast till den professionalism och självbild som präglar USA:s försvarsmakt.

Särskilt uppmärksammat blev försvarsministerns påståenden om kvinnliga soldater. Hegseth hävdade att kvinnor hittills nått elitpositioner utan att behöva klara samma fysiska krav som ställs på män, men att alla framöver måste uppnå ”den högsta manliga nivån”. Detta uttalande strider dock mot etablerad praxis inom försvaret, där samma krav länge ställts på alla som söker sig till specialiserade befattningar som stridspiloter eller stridsvagnsförare – ett faktum som förmodligen var välkänt för majoriteten av åhörarna.

Försvarsministern meddelade också att han avskaffat vad han beskrev som ”trams”, vilket inkluderade möjligheter för soldater att rapportera trakasserier och olämpligt ledarskap. Detta uttalande väckte särskild uppmärksamhet i en tid då försvarsmakten arbetat intensivt med att förbättra arbetsmiljön och hanteringen av missförhållanden.

Anmärkningsvärt mycket tid ägnades åt soldaters fysiska utseende. Hegseth hånade öppet vad han kallade ”tjocka soldater” och de med skägg, samtidigt som han framhävde sin egen träningsrutin. Denna fokusering på yttre attribut snarare än operativ förmåga och strategisk beredskap framstod som särskilt malplacerad i ett forum med militära experter.

I salen rådde en påtaglig stämning av förvåning. Ingen applåderade, inga burop hördes – bara ”nollställda ansikten hos 800 personer med genuin kunskap om och erfarenhet av krig”, enligt ögonvittnen. Kontrasten mellan talarens retorik och publikens reaktion underströk det ovanliga i situationen.

Vad många i rummet också kan ha reflekterat över, men som försvarsministern själv inte nämnde, var incidenten tidigare i år då Hegseth enligt uppgift spred strikt hemligstämplade uppgifter som potentiellt kunde ha äventyrat amerikanska soldaters säkerhet. Denna bakgrund gav en särskild laddning åt hans tal om ”krigaretik”.

Hegseths framträdande representerar en ovanlig ton från en amerikansk försvarsminister och markerar en tydlig stilförändring i Pentagons ledarskap. Traditionellt har denna roll präglats av strategiskt tänkande och en genomtänkt kommunikation som balanserar politiska direktiv med militära realiteter.

Experter på civil-militära relationer har uttryckt oro över risken att politisera försvarsmakten, något som historiskt sett betraktats som problematiskt i amerikanska militära kretsar. Den spända stämningen under Hegseths tal återspeglar denna grundläggande spänning mellan civilt politiskt ledarskap och militär professionalism.

Händelsen illustrerar de utmaningar som USA:s försvarsmakt står inför i en tid av politisk polarisering, där traditionella normer kring militärens roll i samhället och dess interna kultur nu utmanas på nya sätt.