Isobel Hadley-Kamptz: Kriget i Iran är ett memifierat korståg

I en värld där konflikten mellan USA och Iran eskalerar har det amerikanska ingripandet blivit känt under ett namn som fått många observatörer att höja på ögonbrynen – ”Operation Epic Fury”. Detta namn, som låter mer hämtat från ett tv-spel än från ett seriöst militärt uppdrag, speglar vad som verkar vara en oroväckande trivialiserande hållning till ett allvarligt internationellt konfliktläge.

Under en nyligen genomförd presskonferens på Pentagon framträdde försvarsminister Pete Hegseth, som under president Trumps administration har fått den omformade titeln ”krigsminister”. Hans retorik uppvisade en ton som många bedömare menar mer påminner om actionfilmer än diplomatiskt språkbruk. ”Det här skulle aldrig vara en jämn strid, och det är ingen jämn strid. Vi slår dem medan de ligger ner, och det är precis som det ska vara,” uttalade Hegseth.

I en intervju med det respekterade nyhetsprogrammet ”60 Minutes” avfärdade krigsministern bekymmer kring amerikanska soldaters säkerhet, med budskapet att de enda som behövde oroa sig var iranier som hade förhoppningar om att överleva konflikten.

Sedan operationen inleddes har Vita husets kommunikationsavdelning publicerat videomaterial på sociala medier som blandar faktiska krigsbilder från Iran med scener från Hollywood-produktioner som ”Top Gun” och ”Gladiator”, samt sekvenser från våldsamma dataspel. Allt presenteras med dramatisk bakgrundsmusik i ett format som kritiker menar förminskar krigets allvar och mänskliga lidande.

Denna sammanblandning av underhållning och verklighet har väckt oro bland såväl medieanalytiker som utrikespolitiska experter. Det som tidigare var hypoteser i 1980-talets debatt om videovåldets påverkan på unga tycks nu ha blivit verklighet i den amerikanska administrationens hantering av internationella konflikter.

När verklighetens konsekvenser av krigsföringen inte passar in i denna glorifierade bild har reaktionen varit anmärkningsvärd. Efter rapporter om en amerikansk attack mot en flickskola i Iran, där uppgifter gör gällande att 175 personer, majoriteten barn, omkom, valde president Trump att förneka ansvar. I stället påstod han att Iran självt skulle ha utfört bombningen.

Krigets andra verkliga följd – döda amerikanska soldater – har enligt Hegseth endast uppmärksammats i media för att misskreditera presidenten. Detta skapar en märklig motsägelse i administrationens hållning. Samtidigt som hundratals amerikanska soldater vittnar om att deras befäl beskrivit konflikten som ett gudomligt uppdrag för att frambringa apokalypsen och Jesu återkomst, visas litet intresse för att hylla de fallna soldaterna som hjältar.

Hegseth själv har beskrivit sin roll i termer som påminner om medeltida korsriddare med uppdraget att rädda kristendomen och den västerländska civilisationen genom våld. Men denna självbild kontrasterar starkt mot hanteringen av amerikanska krigsoffer.

I det som beskrivits som ett ”memifierat korståg” framträder en bild av ett krig som förväntas följa underhållningens dramaturgi – där hjältarna aldrig skadas på allvar. President Trump har tidigare uttryckt att amerikanska soldater som sårats i strid är ”losers”. Kriget behandlas som sociala medieinlägg snarare än en allvarlig internationell konflikt med verkliga konsekvenser.

Denna hantering av konflikten, där marknadsföring och image prioriteras framför substans och mänskliga liv, väcker allvarliga frågor om beslutsfattandet bakom USA:s militära strategi i Mellanöstern och vilka konsekvenser det kan få för den redan instabila regionens framtid.