Prinsen som splittrar: Pahlavis besök i Riksdagen väcker frågor om kriget i Iran

Den iranska exilprinsen Reza Pahlavi, son till den siste shahen av Iran, besöker Sveriges riksdag på måndag efter inbjudan från Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Besökets tajming är knappast idealisk för de inbjudande partierna, mot bakgrund av den senaste tidens eskalerande konflikt mellan Iran och dess motståndare.

Pahlavi har nyligen uttalat sitt stöd för USA:s och Israels militära aktioner mot Iran och uppmanade så sent som i lördags Donald Trump att fortsätta militära operationer snarare än att förhandla med den iranska regimen. Detta skedde samtidigt som den amerikanske expresidenten hotade med omfattande attacker mot iransk civil infrastruktur och att ”utplåna en hel civilisation”.

Shahens Iran, som störtades under revolutionen 1979, var en repressiv polisstat där oliktänkande fängslades och torterades. Det var detta förtryck som utlöste den breda revolt som senare övertogs av militanta shiamuslimska krafter, vilka sedan grundade den islamiska republiken. Trots detta minns vissa iranier shahtiden med viss nostalgi, då landets ekonomi var starkare och förtrycket, trots allt, mindre brutalt än under den nuvarande regimen.

Reza Pahlavi har tidigare positionerat sig som en förespråkare för iransk demokrati och sågs av många som en potentiell samlande kraft för den splittrade iranska oppositionen. Men kritiken mot honom har ökat i takt med insikten att de senaste månadernas militära aktioner mot Iran knappt har påverkat regimens grepp om makten.

Medan Pahlavi beskriver de amerikanska bombningarna som ett ”humanitärt ingripande”, är det i praktiken vanliga iranier som drabbas hårdast – både av bomberna och av den islamiska republikens fortsatta våld och förtryck mot den egna befolkningen.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har också visat sitt stöd för den gamla regimen. Under en exiliransk demonstration i Stockholm avslutade hon sitt tal med orden ”länge leve shahen”. När hon konfronterades med frågor om eventuella krigsbrott från USA och Israel avfärdade hon detta som ”en seminarieövning om folkrätten”.

Ett sådant resonemang kunde möjligen haft viss bäring om kriget hade resulterat i minimala civila förluster och följts av en folklig iransk resning mot den sittande regimen. Under sådana omständigheter hade det kanske också varit relevant att diskutera Reza Pahlavis syn på ett framtida iranskt demokratibygge.

Men verkligheten ser annorlunda ut. Den iranska regimen tycks snarare ha stärkts av den senaste månadens konflikter. För närvarande finns ingen tydlig väg bort från den auktoritära teokratin, som sannolikt kommer att ytterligare intensifiera förtrycket mot den egna befolkningen som svar på externt hot.

Det finns naturligtvis inget som hindrar svenska politiker från att föra samtal med en iransk kronprins i exil. Men det är viktigt att komma ihåg att Pahlavis inflytande främst härrör från hans titel, inte från konkreta insatser för det iranska folket. Hans legitimitet som representant för iranierna är inte större än någon annan oppositionell iransk röst.

Pahlavimonarkierna styrde Iran från 1925 till 1979, då den islamiska revolutionen ledde till shahens fall och etableringen av den islamiska republiken under ayatollah Khomeini. Sedan dess har landet styrts av en komplex maktstruktur där den högste religiöse ledaren har sista ordet i alla viktiga frågor.

Situationen i Iran präglas idag av ett hårdnande förtryck, ekonomiska svårigheter till följd av internationella sanktioner och nu även militära angrepp. För landets 85 miljoner invånare innebär detta fortsatt lidande, oavsett vilken av de stridande parterna som för tillfället har övertaget.