Energisamtal havererar – kärnkraften hamnar i politiskt dödläge

Förra veckan rapporterades att samtalen om en ny energiöverenskommelse brutit samman. Energiminister Ebba Busch uttryckte besvikelse över sammanbrottet, men berömde samtidigt Socialdemokraterna för deras konstruktiva hållning under förhandlingarna. Allt tydde på att en uppgörelse mellan regeringen och det största oppositionspartiet var nära förestående när processen plötsligt kollapsade.

Bilden komplicerades ytterligare när Sverigedemokraternas energipolitiske talesperson Tobias Andersson framträdde i SVT:s Agenda med ett helt annat budskap: enligt honom hade inga egentliga förhandlingar ägt rum överhuvudtaget.

Detta uttalande kastar ljus över den verkliga situationen. Visserligen har energiministern fört samtal med Socialdemokraterna, men hennes position vilar på Tidöavtalet som innehåller specifika skrivningar om energipolitiken. För att kunna förhandla om kärnkraft med andra partier krävs godkännande från Sverigedemokraterna – något som partiledaren Jimmie Åkesson uppenbarligen inte gav sitt mandat till.

Ironin är slående. Tidöavtalet, som skulle garantera nya reaktorer under parollen ”sakpolitiken kommer först”, har nu blivit det främsta hindret för att förverkliga dessa ambitioner. Kärnkraften, som utpekades som en grundpelare i samarbetet, riskerar nu att hamna i ett politiskt limbo.

Marknadens aktörer har varit entydiga i sin bedömning: för att långsiktiga investeringar i kärnkraft ska bli verklighet krävs en bred politisk överenskommelse som inkluderar både regeringen och Socialdemokraterna. Anledningen är uppenbar – att bygga reaktorer är kostsamt och tidskrävande. Ingen investerare vågar satsa om det finns risk att spelreglerna ändras vid ett regeringsskifte.

Vindkraften fungerar som ett avskräckande exempel i sammanhanget. När Tidöavtalet drog tillbaka det statliga stödet för anslutningskablar till havsbaserad vindkraft stannade utbyggnaden upp. Denna fråga är också central i den låsta situationen mellan regeringen och Socialdemokraterna. Magdalena Andersson kräver gynnsamma villkor för vindkraft om hennes parti ska stödja kärnkraftsutbyggnad – något som Sverigedemokraterna inte kan acceptera.

Vad hade hänt om regeringen valt att ignorera SD i denna fråga? Sannolikt hade Jimmie Åkesson reagerat kraftfullt, kanske till den grad att hela Tidöavtalet hade ifrågasatts. Ebba Busch verkar överraskande nog ha varit beredd att ta den risken.

Statsminister Ulf Kristersson har dock avfärdat behovet av en formell överenskommelse. Han hävdar att Socialdemokraterna redan visat sina kort och att det därmed finns ett brett stöd för regeringens kärnkraftsambitioner. Men detta är en missvisande beskrivning. Andersson har visserligen öppnat för nya reaktorer, men inte för Tidöpartiernas specifika planer – planer som många bedömare anser saknar verklighetsförankring.

Regeringens tidsplan är anmärkningsvärt optimistisk: två nya reaktorer inom tio år och totalt tio reaktorer under tjugo år. Som jämförelse tog det mer än femton år att färdigställa en enda reaktor i Finland. Dessutom baseras behovet av så många reaktorer på antagandet att vindkraften inte byggs ut – något som Socialdemokraterna vill se.

Det står klart att regeringens kärnkraftsplaner riskerar att skrotas vid ett maktskifte. Villkoren kommer att förändras och ingen seriös investerare kommer att inleda omfattande projekt under sådana osäkra förutsättningar.

Den sakpolitiska frågan – kärnkraften och en stabil svensk energiförsörjning – offras därmed för Ulf Kristerssons strävan efter politisk stabilitet inom Tidösamarbetet. Opinionsundersökningar visar samtidigt att denna del av politiken alltmer förknippas med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

För Moderaterna, som traditionellt sett sig som ett statsbärande parti, väcker detta frågor om den långsiktiga strategins klokhet i en av Sveriges mest avgörande framtidsfrågor.