Ledare: Förstår Ulf Kristersson vad han har gett sig in på?

#

Den senaste utvecklingen i svensk politik visar på dramatiska maktförskjutningar mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Vid en gemensam presskonferens nyligen stod statsminister Ulf Kristersson (M) bredvid Jimmie Åkesson, där SD-ledaren refererade till honom som ”statsministerkandidaten” inför höstens val. För många politiska bedömare framstod Kristerssons tillfredsställelse som anmärkningsvärd, särskilt med tanke på de stora eftergifter som verkar ha utlovats – bland annat regeringsplatser och inflytande över migrationspolitiken.

Medierapporteringen har beskrivit förhandlingarna mellan partierna som okomplicerade. Källor inom Moderaterna har redan börjat spekulera kring vilka sverigedemokratiska politiker som skulle kunna bli aktuella för ministerposter: riksdagsledamöterna Henrik Vinge, Aron Emilsson, Linda Lindberg och Magnus Persson omnämns som möjliga kandidater, medan Richard Jomshof uttryckligen avfärdas.

Det finns dock anledning att ifrågasätta om Moderaterna har tagit lärdom av erfarenheterna från förra valperioden. Då fanns en liknande övertygelse inom partiet om att Sverigedemokraterna skulle nöja sig med att bara få vara med i värmen och acceptera M:s ledande roll. Verkligheten blev en annan.

Redan innan regeringsförhandlingarna hade inletts efter förra valet kom de första kraven från SD på tunga positioner i riksdagen. Moderaterna tvingades överlämna ordförandeposter i både utrikes- och justitieutskotten, där den senare faktiskt tillföll just Richard Jomshof. När de sakpolitiska förhandlingarna sedan tog vid uppstod ytterligare låsningar, vilket kulminerade i Tidöavtalet – en överenskommelse som i praktiken innebar att Kristerssons regering till stor del fick genomföra SD:s politik.

Frågan som nu ställs av politiska observatörer är om detta mönster kommer att upprepas efter nästa val, eller om Jimmie Åkesson plötsligt skulle nöja sig med mindre inflytande trots ett potentiellt starkare valresultat.

Den nuvarande regeringen består av 23 statsråd utöver statsministern, varav tolv är moderater som innehar flera av de tyngsta ministerposterna. Kristerssons förhoppning verkar vara att denna fördelning ska bestå efter valet, med den enda skillnaden att några Kristdemokrater och Liberaler ersätts med handplockade sverigedemokrater. Givet partiernas förändrade styrkeförhållanden och tidigare erfarenheter framstår detta som ett osannolikt scenario.

Om Sverigedemokraterna blir största parti i högerblocket efter valet, vilket opinionsundersökningarna indikerar, är det rimligt att anta att de kommer kräva motsvarande inflytande i regeringen. Kristersson kan visserligen få behålla statsministerposten, men kommer sannolikt leda en regering där majoriteten av ministrarna har Jimmie Åkesson som partiledare.

Det som framför allt karaktäriserar det nuvarande Tidösamarbetet är inte främst den strama migrationspolitiken eller de hårdare tagen mot gängkriminaliteten. Liknande åtgärder hade sannolikt genomförts även under Socialdemokratisk ledning. Det som utmärker samarbetet är snarare de mer långtgående förslagen – inte bara hårdare asylregler utan även återvandringspolitik, inte bara skärpta straff för gängkriminella utan förslag om fängelsestraff för 13-åringar.

Med SD i regeringen finns indikationer på att denna politik kommer att fördjupas ytterligare. Vid presskonferensen talade Åkesson om att ”ta ytterligare ett steg”, och en av de mer kontroversiella punkterna som diskuterats är möjligheten att upp till 180 000 permanenta uppehållstillstånd skulle kunna dras tillbaka.

Väljarna har under nästan hela mandatperioden visat en tveksamhet till denna utveckling. I opinionsundersökningar har oppositionen haft ett stabilt övertag sedan Tidöavtalets undertecknande för tre år sedan. Huruvida detta kommer att återspeglas i valresultatet återstår att se, men det tyder på att många väljare känner oro över den riktning som svensk politik har tagit.