Ledare: Glöm att Centerpartiet ska rädda dig, Ulf Kristersson

Sällan har en svensk statsminister framträtt med sådan självsäkerhet på valnatten som Ulf Kristersson (M) gjorde på söndagen. Budskapet var inte att förtids- och utlandsrösterna skulle kunna skifta några mandat när de räknas på onsdagen, utan att Moderaternas ledare redan har en plan för hur han ska sitta kvar. I bakfickan finns vad han själv beskriver som en ny icke-socialistisk majoritet, där Centerpartiet ska beredas plats i Tidölaget.

Kristerssons framtoning efter valet väckte dock frågor. Moderaterna gick framåt och Sverigedemokraterna backade, vilket gör M till det största partiet på högersidan igen. Men att ett parti som förlorat regeringsunderlaget skulle kunna fortsätta regera är ett tankesprång som få bedömare anser vara realistiskt.

Argumentet från Kristersson är att oppositionen är låst. Vänsterpartiet kräver ministerposter för att stödja en regering. Centerpartiet säger nej till V i regeringsställning. Magdalena Andersson (S) har gjort klart att hon bara vill tillträda om hon samtidigt får igenom sin budget, vilket försvårar en lösning där andra partier släpper fram henne utan en bredare uppgörelse.

De röda linjerna finns dock inte bara hos vänstern. Sverigedemokraterna har slagit fast att partiet inte kommer stödja en regering som det inte självt sitter i. Centerpartiet har å sin sida varit tydligt med att man inte accepterar ministrar från SD, på samma sätt som man avvisar V. Kristersson har dessutom, precis som Andersson, framhållit att en statsminister måste kunna få igenom sin budget. Utan en bred överenskommelse mellan SD och C finns ingen garanti för det.

Centerns ovilja att samarbeta med SD handlar inte om godtyckliga röda linjer, även om liberala värderingar och oro över Rysslandskopplingar kring partiet spelar in. Det handlar även om djupa sakpolitiska skillnader. Kristersson har inte bara lovat SD ministerposter utan också kontroll över migrations- och integrationspolitiken. Permanenta uppehållstillstånd ska rivas upp och inga medel ska satsas på integration i arbetslivet. Centerpartiet vill i stället ena lagstiftningen för både arbetskraftsinvandring och asyl och vill satsa på integrationsåtgärder.

Inom den ekonomiska politiken är skillnaderna minst lika tydliga. C är marknadsliberalt och förespråkar friare marknader och lägre skatter. SD gillar skattesänkningar men föredrar bidragssystem som riktas mot vissa grupper, en modell som ligger långt från Centerns syn på ekonomi och välfärd.

Med dessa motsättningar framstår Kristerssons hopp om att C ska ansluta sig till Tidölaget som orealistiskt. Centerpartiet har inte visat några tecken på att lägga sig platt, och det finns ingen anledning att tro att partiet skulle ge upp sin politik för att rädda en M-ledd regering. Kristersson använde uttrycket ”hellre rätt än snabbt” om regeringsbildningen, men det är ingen lösning att tro att C och SD gemensamt ska rädda hans statsministerpost.

Valresultatet innebär därmed att Sverige går in i en komplicerad regeringsbildning där inget block har fått egen majoritet. Kristerssons framtoning på valnatten kan tolkas som ett försök att skapa handlingsutrymme, men de partipolitiska låsningarna gör att vägen framåt sannolikt blir både lång och svår. Frågan om vem som leder nästa regering är därmed långt ifrån avgjord.