Nooshi Dadgostar oroad över framtida regeringsalternativ

Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har i ett brev till Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist uttryckt en önskan om närmare samarbete, inspirerad av den nyliga uppgörelsen mellan Liberalernas Simona Mohamsson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Motivet bakom framstöten är tydligt och avspeglar en växande oro inom Vänsterpartiet.

Sedan Tidöavtalet undertecknades för drygt tre och ett halvt år sedan har opinionsmätningarna konsekvent visat att en majoritet av väljarna vill se ett regeringsskifte. Trots att ett maktskifte verkar allt mer sannolikt inför nästa val, finns det en påtaglig risk att Vänsterpartiet hamnar utanför regeringsmakten även efter ett eventuellt skifte.

Centerpartiets ledare har varit tydlig med sitt ställningstagande: hon vill varken samarbeta med Tidöpartierna eller ingå i en uppgörelse med Vänsterpartiet. Istället hoppas Thand Ringqvist att Ulf Kristersson, Ebba Busch och Simona Mohamsson efter en valförlust ska ompröva sina positioner och öppna för samarbete med Centerpartiet och Socialdemokraterna.

Det som särskilt oroar Dadgostar är att Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson verkar resonera på samma sätt. Andersson upprepar konsekvent att hon kan tänka sig att samarbeta med alla partier förutom Sverigedemokraterna. Ardalan Shekarabi, S-talesperson i arbetsmarknadsfrågor, har till och med uttryckt att en S-M-koalition skulle kunna vara fördelaktig för Sverige.

Dadgostar hävdar att situationen drastiskt förändrats efter Liberalernas och Sverigedemokraternas uppgörelse. Enligt henne riskerar oppositionen att förlora om den förblir splittrad medan Tidöpartierna framstår som enade. Men frågan är om detta verkligen stämmer.

Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har sedan mandatperiodens början varit överens om att de vill fortsätta regera tillsammans. Åkesson har konsekvent krävt att få ingå i en framtida regering, och de flesta bedömare, inklusive Ulf Kristersson, har länge räknat med att så blir fallet. Avtalet mellan Åkesson och Mohamsson innebar därför ingen egentlig förändring i det politiska landskapet.

Samtidigt har Centerpartiet genomgående vägrat att regera tillsammans med Vänsterpartiet, och Andersson har undvikit att presentera ett samlat regeringsalternativ. Trots detta har Tidöpartierna konsekvent legat minst fyra procentenheter efter oppositionspartierna i mätningarna, ofta betydligt mer.

Det finns skäl att ifrågasätta om ett färdigt regeringsalternativ verkligen ger så stora fördelar i valrörelsen. Alliansen presenterade ett samlat alternativ både 2014 och 2018 mot en Stefan Löfven som vägrade specificera sin regeringskonstellation, utan att detta gav någon märkbar fördel i slutspurten.

Det handlar inte enbart om valtaktik. Centerpartiet, och i många frågor även Socialdemokraterna, har mer gemensamt med Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna än med Vänsterpartiet. Både Thand Ringqvist och Andersson har goda skäl att tro att politikens innehåll blir bättre i ett samarbete med dessa partier än med Vänsterpartiet.

Socialdemokraterna kan också ha anledning att tro att ett blocköverskridande samarbete är realistiskt efter valet. Historiskt sett brukar borgerliga partier avvisa sådana tankar före val, men ofta mjukna i sin hållning efteråt om valutslaget ger skäl för det – precis som skedde efter valet 2018 då både Centerpartiet och Liberalerna ingick i januariavtalet.

För Moderaterna skulle ett blocköverskridande samarbete kunna vara strategiskt fördelaktigt. En fortsatt stenhård blockpolitik är mindre intressant om man spelar andrafiolen på högersidan. För att fortsätta vara det statsbärande partiet på högerkanten kan M behöva omvärdera spelplanen.

Det är denna framtidsbild som oroar Dadgostar – ett maktskifte där Vänsterpartiet återigen hamnar utanför det reella inflytandet. Trots att opinionsmätningarna pekar på en ny regering efter nästa val, kan Vänsterpartiet mycket väl komma att stå utan verkligt inflytande över den politik som förs.