Ledare: Parisa Liljestrand snackar en del strunt – men har också poänger

En ny statlig utredning föreslår att gåvor till kultur ska ge skattereduktion och att staten ska matcha privata investeringar i större kulturprojekt. Förslaget kommer i ett läge där debatten om hur svensk kultur ska finansieras blivit allt skarpare, och där Sverige ligger efter sina nordiska grannländer.

Utredningen om breddad kulturfinansiering överlämnades till regeringen i våras. Utredaren Karin Forseke föreslår två huvuddelar. Den första är en skattereduktion för gåvor till kulturella ändamål, i likhet med vad som redan finns för vetenskaplig forskning och social hjälpverksamhet. Enligt utredningen har alla jämförbara länder redan någon form av sådant avdrag. Den andra delen handlar om investeringsstöd genom matchning, där offentliga medel kan komplettera privata pengar i enskilda projekt.

Ett aktuellt exempel på en sådan modell är Kungliga operans upprustning i Stockholm, där privata finansiärer bidrar med 300 miljoner kronor. Genom ett statligt matchande stöd skulle fler liknande projekt kunna bli verklighet, enligt utredaren.

Sverige är i dag sämst i Norden när det gäller både offentlig och privat kulturfinansiering. Det innebär att sektorn har mindre resurser än i grannländerna, men också att kulturen är mindre oberoende av enskilda finansiärer. Utredningens förslag syftar till att öka den privata andelen, samtidigt som den offentliga basen finns kvar.

Bakgrunden är en politisk strid om kulturens roll. Den avgående kulturministern Parisa Liljestrand (M) har sagt att skattesänkningar är den bästa kulturpolitiken, vilket mötts av hård kritik från kultursektorn. Hon blev utbuad vid Göteborgs filmfestival 2025. Under mandatperioden har även museer fått i uppdrag genom regleringsbrev att söka breddade finansieringskällor, något som setts som ett steg mot att minska beroendet av statliga anslag.

Debatten är inte ny. Den mest framgångsrika hitmakaren genom tiderna, svenske Max Martin, har flera gånger pekat på den offentligt finansierade kulturskolans betydelse för sin karriär. Låtar som Backstreet Boys ”I Want It That Way”, Taylor Swifts ”Shake It Off” och The Weeknds ”Blinding Lights” har gjort honom till en av musikindustrins viktigaste personer. Utan kulturskolan och kommunala replokaler hade den resan inte varit möjlig, har han sagt.

Även artisten Lars Winnerbäck från Linköping har lyfts fram i debatten. När Moderata ungdomsförbundet i Östergötland för några år sedan kritiserade offentliga kulturutgifter och efterfrågade mer kultur som står på egna ben, svarade Winnerbäck att han inte hade kunnat etablera sig utan den kommunala musikskolan.

Frågan om offentligt stöd till kultur handlar inte bara om ekonomi, utan också om vilken typ av kultur som ska kunna växa fram. Förespråkare för privat finansiering menar att den ger verksamheter större frihet och mindre beroende av politiska beslut. Motståndare varnar för att privata pengar i högre grad styr mot kommersiella projekt och att bredden i utbudet riskerar att minska.

För barn och unga anses det offentliga stödet fortsatt avgörande. Kulturskolan har under lång tid varit en grundpelare i svensk kulturpolitik, och många artister och låtskrivare har fått sin första musikundervisning där. Samtidigt har studieförbunden drabbats av nedskärningar under senare år, vilket enligt kritiker försvagar folkbildningen och kulturens infrastruktur.

Med utredningens förslag ligger nu bollen hos regeringen. För att skattereduktionen ska bli verklighet krävs ett ställningstagande och troligen ett lagförslag. Kultursektorn, som under flera år anpassat sig till minskade offentliga anslag, får därmed ett konkret underlag att förhålla sig till.

Om förslaget genomförs skulle Sverige närma sig de modeller som redan finns i andra nordiska och europeiska länder. Men frågan om vad som ska räknas som kultur, och vem som ska få avgöra det, lär fortsätta att engagera politiker och kulturarbetare långt efter att utredningen har landat.