Ledare: Det här borde en regering som sätter Sverige först göra

Under valåret 2026 har Moderaterna valt att ställa den svenska äldreomsorgen mot biståndet till andra länder. I en ledare i Dagens Nyheter den 23 september argumenterar tidningens ledarredaktion för att partiet därmed bygger debatten på en falsk motsättning. En regering som sätter Sverige främst, menar ledarsidan, borde i stället se det internationella utvecklingsarbetet som en investering i ett tryggare och mer stabilt omvärldsläge – något som i förlängningen också gynnar Sverige.

Sverige har under flera decennier tillhört världens mest generösa biståndsgivare. Målet om att avsätta 1 procent av bruttonationalinkomsten till utvecklingssamarbete har varit en del av den svenska självbilden och gett landet en tydlig profil i internationella sammanhang. Biståndet har gått till allt från humanitära insatser i krigs- och katastrofdrabbade regioner till långsiktiga program för utbildning, hälsa och demokratiutveckling. Mottagarländerna finns framför allt i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och andra områden där behoven är som störst.

Men biståndspolitiken har också under lång tid varit omdiskuterad. Moderaterna har tillhört de partier som tydligast velat minska och omforma Sveriges internationella stöd. I valrörelsen har frågan om äldreomsorgen blivit central. Partiet har fört fram att allt fler äldre lever med stora vårdbehov, att kommunerna kämpar med personal- och resursbrist och att de offentliga pengarna måste räcka till välfärden. Att samtidigt sända miljarder till andra länder har beskrivits som en prioriteringsfråga.

DN:s ledarredaktion invänder mot det synsättet. I ledaren understryks att utvecklingsarbete inte i första hand är välgörenhet. Det handlar om att förebygga konflikter, motverka orsakerna till migration och främja handel och ekonomisk tillväxt. Ett mer stabilt och välmående omvärldsläge minskar trycket på Sveriges gränser, stärker svenska företags möjligheter på exportmarknader och gör världen mindre sårbar för pandemier, klimatkatastrofer och terrorism. Detta är vad ledarsidan menar när den talar om egenintresse: att en solidarisk omvärldspolitik också är en investering i Sveriges framtid.

Internationellt har biståndet de senaste åren ändrat karaktär. Allt fler givarländer arbetar närmare näringslivet och ställer hårdare krav på uppföljning och resultat. För svenska företag inom teknik, infrastruktur och hälsa har utvecklingssamarbetet blivit en väg in på nya marknader. Samtidigt har säkerhetspolitiska aspekter fått större utrymme. EU-länder, inte minst efter Rysslands invasion av Ukraina, har börjat se biståndet som ett verktyg för stabilitet i närområdet och i konfliktdrabbade regioner.

Ledaren understryker att det inte innebär att allt bistånd är effektivt eller att det inte ska granskas. Det finns exempel på projekt som gett dåliga resultat, och krav på transparens och ansvarsutkrävande är både rimliga och nödvändiga. Men slutsatsen, enligt DN, borde inte vara att Sverige ska sluta samarbeta med andra länder. Snarare handlar det om att utveckla biståndet så att det gör verklig nytta, både för mottagarna och för Sverige.

Under senare år har den svenska biståndsbudgeten genomgått stora förändringar. Regeringar av olika färg har omfördelat pengar, lagt större vikt vid handel och säkerhet och i flera fall skurit ned det totala anslaget. Det har lett till en växande frustration bland frivilligorganisationer, som menar att Sveriges långsiktiga engagemang riskerar att urholkas. Enligt OECD har det globala biståndet ökat, men en växande andel går till akuta humanitära insatser snarare än till långsiktig utveckling – en utveckling som även Sverige påverkats av.

Frågan om hur mycket Sverige ska ge i bistånd handlar i grunden om värderingar och om hur man ser på landets roll i världen. Att äldreomsorgen har stora behov är knappast kontroversiellt. Flera partier har pekat på att välfärden under lång tid varit ansträngd och att köer och personalbrist är verkliga problem. Men för DN:s ledarredaktion är kopplingen mellan bistånd och svensk välfärd inte en motsättning. Tvärtom: utan samarbete över gränserna riskerar Sverige att bli mer utsatt för de globala problem som varken nationella budgetar eller nationsgränser kan hålla borta.

Artikeln kan läsas som en påminnelse om att den svenska modellen alltid varit beroende av omvärlden. Handeln, forskningen och det kulturella utbytet har format Sverige lika mycket som de egna reformerna. Att sätta Sverige främst, skriver DN, kan därför inte betyda att Sverige sluter sig. Det måste betyda att Sverige använder sina resurser, sitt kunnande och sitt internationella nätverk på ett sätt som gör skillnad – både hemma och i världen.