Ledare: Ska Europa vara en spelare – eller bli en del av spelplanen?

I förändringens tid: Trumps säkerhetspolitiska vision omformar världsordningen

USA:s förändrade säkerhetspolitik under Donald Trump markerar ett historiskt skifte som kommer att påverka globala relationer i grunden. Den nya nationella säkerhetsstrategin är inte bara ett dokument som samlar damm på en hylla, utan en konkret kodifiering av principer som redan styr amerikansk utrikespolitik.

Till skillnad från tidigare strategidokument representerar Trumps vision en fundamental omvärdering av USA:s roll i världen. Stormaktens kärnintressen definieras tydligt – säkerhet och ekonomiskt välstånd – och dessa ska styra landets relationer med omvärlden, snarare än de värdebaserade ideal som präglat amerikansk policy under decennier.

I USA:s närområde märks denna nya hållning tydligt genom konkreta krav mot länder som Panama och Grönland, samt en omfattande militär påtryckningskampanj mot Venezuela. Trumpadministrationen visar att man är beredd att använda både hårda och mjuka maktmedel för att arrangera förhållanden efter amerikanska intressen.

I relation till andra stormakter och mindre aktörer längre bort från USA:s gränser gäller nu ett skrupelfritt förhandlingsspel där ekonomiska intressen står i centrum. Det handlar om mineralavtal med Ukraina, nya allianser med Abu Dhabi och oväntade öppningar mot Rysslands Vladimir Putin. Allt sker med en pragmatisk inställning där traditionella värdegrunder fått ge vika för transaktionella relationer.

Frågan som nu ställs är hur mycket länder som Storbritannien, Japan och Tyskland är beredda att betala för tillgång till den amerikanska marknaden eller för militärt beskydd mot hot från Peking och Moskva. Förhandlingspositionerna har förändrats radikalt.

Visserligen har USA alltid värnat sina nationella intressen – precis som alla stater gör – men definitionen av dessa intressen har genomgått en dramatisk förändring. När Woodrow Wilson förklarade att USA gick in i första världskriget ”för att göra världen säker för demokrati” var det en slogan som Harry Truman senare omvandlade till konkret politik.

Efterkrigstidens USA hjälpte till att bygga upp Tyskland och Japan för att stärka demokratiska krafter mot kommunismens lockelse. Landet etablerade ett omfattande allianssystem och arbetade för att riva handelshinder. Denna politik grundades i övertygelsen att en värld av demokratier och frihandel gynnade amerikanska intressen – att USA blev både rikare och säkrare genom att främja dessa värden. Denna uppfattning var djupt förankrad över partigränserna.

År 2025 markerar slutet för denna era. Särskilt påverkade blir USA:s närmaste allierade i Europa och Asien, vars ekonomier och säkerhetspolitiska strategier är djupt integrerade med den amerikanska.

Kommer Washington att överge sina traditionella allierade? Betraktar USA nu hela Europa som en del av Moskvas intressesfär? Svaret är nyanserat. Den geopolitiska analysen att kontroll över den euroasiatiska landmassan ger en strategisk särställning kvarstår fortfarande i amerikansk strategisk tänkande.

Samtidigt är det uppenbart att Trump betraktar Ukraina som en del av Rysslands intressesfär. För resten av Europa signalerar administrationen en villighet att förhandla – särskilt med länder som släpper fram högerpopulistiska ”patriotiska partier”, är beredda att ingå ekonomiska avtal och förstår sin position vid förhandlingsbordet.

Det senaste EU-toppmötet illustrerade Europas svåra position. Trots att ett stort lån till Ukraina klubbades igenom, valde man att inte använda de frysta ryska tillgångarna. Beslutet påverkades av hot från Moskva och en ovilja att förarga Washington, särskilt bland MAGA-vänliga ledare som Italiens Georgia Meloni. I ett avgörande ögonblick misslyckades Europa med att agera självständigt.

Framtiden efter Trumps säkerhetspolitiska revolution är inte förutbestämd. Vad som står klart är att Europa under de kommande åren tvingas välja mellan två vägar: antingen en kraftfull fördjupning av det europeiska samarbetet, med utveckling av militära och ekonomiska förmågor för att säkra kontinentens oberoende, eller att låta nationalistiska krafter som Nationell Samling i Frankrike och Alternativ för Tyskland fragmentera den europeiska enheten.

I Donald Trumps nya världsordning måste Europa fatta ett avgörande beslut: ska kontinenten fortsätta vara en aktör med egen handlingsförmåga – eller reduceras till en bricka i stormakternas spel?