Ledare: Trump slår nya rekord i korruption

Donald Trumps kontroversiella skattefond väcker starka reaktioner i USA och beskrivs av kritiker som seklets mest flagranta presidentkorruption. Fonden, som omfattar 1,8 miljarder dollar i skattemedel, skapades under omständigheter som ifrågasätter grundläggande demokratiska principer och transparens i det amerikanska styret.

Historien började i januari när Trump stämde den amerikanska skattemyndigheten IRS efter att en underleverantör hade läckt hans deklaration till medierna. Situationen var från början ovanlig, eftersom skattemyndigheten lyder under finansministern, som utses av presidenten själv. I det amerikanska systemet är det justitieministern, också utsedd av presidenten, som försvarar staten i rättstvister.

Detta skapade det paradoxala scenariot där Trump i praktiken stämde sig själv. Som presidenten själv uttryckte det med karakteristisk uppriktighet: ”Jag får komma fram till en uppgörelse med mig själv”. Och det gjorde han verkligen.

Innan fallet hann prövas i domstol drogs stämningen tillbaka mot en märklig överenskommelse. Justitiedepartementet upprättade en kompensationsfond på 1,8 miljarder dollar, avsedd att ersätta personer som hävdar att de har trakasserats juridiskt av den tidigare Bidenadministrationen. Fondens struktur och förvaltning väcker dock allvarliga frågor om ansvarsutkrävande och potentiellt maktmissbruk.

Fonden ska styras av fem personer som presidenten kan avsätta efter eget gottfinnande, utan att behöva ange någon orsak. Det kommer inte att finnas någon insyn i styrelsens bedömningar, och identiteten på de personer som tilldelas pengar kan hållas hemlig. Detta innebär att enorma summor skattemedel kan fördelas helt utan offentlig granskning eller juridisk kontroll.

Samtidigt som fonden etablerades meddelade justitieministern en generell amnesti för Trump och hans familj för alla potentiella brott mot staten. Detta inkluderar en pågående skatterevision som såg ut att resultera i cirka 100 miljoner dollar i kvarskatt för Trump. Genom amnestins omfattande räckvidd undgår både presidenten och hans närmaste krets potentiella juridiska konsekvenser för tidigare handlingar.

Två poliser som försvarade kongressbyggnaden under den våldsamma stormningen den 6 januari 2021 har nu väckt talan mot regeringen angående fondens inrättande. De menar att fonden kommer att användas för att belöna dem som ledde och deltog i det våldsamma upplopp som hotade amerikanska folkvalda och demokratiska processer. I sin stämningsansökan kallar poliserna åtgärden för ”det här seklets mest skamlösa presidentkorruption”.

Det är svårt att argumentera emot den bedömningen. Trump har i praktiken skapat ett system där enorma mängder skattemedel kan kanaliseras till politiska allierade och supportrar helt utanför både juridisk och offentlig kontroll. För personer som begår brott i Trumps namn finns nu ett tydligt incitament: de kan inte bara förvänta sig benådning utan även ekonomisk belöning.

Även om fondens regler inte uttryckligen anger att pengar ska gå till dem som deltog i kongressstormningen, har både Trump och personer i hans närhet återkommande beskrivit dessa individer som oskyldigt utsatta för politisk häxjakt. Det finns också symboliska ledtrådar i fondens utformning.

Den exakta summan pengar som avsätts, 1,776 miljarder dollar, är knappast en slump. År 1776 förklarade USA sin självständighet från Storbritannien, och detta årtal användes som slagord av de högerextrema grupper som planerade och genomförde attacken mot kongressen den 6 januari. Den symboliska kopplingen förstärker misstankarna om fondens egentliga syfte.

Ironin i situationen är både slående och tragisk. I år fyller USA 250 år som nation, en milstolpe som borde firas med stolthet över landets demokratiska traditioner och institutioner. Istället vittnar händelseutvecklingen om en systematisk nedmontering av de principer som grundarna byggde nationen på, principer som gjort USA till en av världens ledande demokratier.

Fallet illustrerar en bredare trend där gränserna mellan personligt intresse och offentligt ämbete suddas ut, och där transparens och ansvarsutkrävande undergrävs. För det amerikanska systemet, som bygger på maktbalans och kontrollmekanismer, representerar denna typ av åtgärder en fundamental utmaning mot demokratiska normer.