Lilian Sjölund: Mata duvor är inget alternativ för unga 70-åringar

Regeringen har tagit ett nytt steg i arbetet mot åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. Äldreministern Anna Tenje (M) har samlat ett nationellt råd med uppdraget att kartlägga hur äldre sorteras bort i rekryteringsprocesser och hur deras kompetens bättre kan tas tillvara. Rådet, som bland annat inkluderar Amelia Adamo, Kattis Ahlström och Per Schlingmann, har hållit sitt första möte. Något datum för när resultaten ska presenteras är ännu inte satt, men initiativet välkomnas av flera bedömare.

Frågan om ålderism har länge varit närvarande i den svenska samhällsdebatten, men konkreta åtgärder har varit få. Det nya rådet ska nu undersöka hur fördomar och stereotyper mot äldre tar sig uttryck i arbetslivet och föreslå förändringar. Målet är att synliggöra problemen och hitta verktyg som gör att fler seniorer kan stanna kvar på arbetsmarknaden längre. Enligt statistik är Sverige sämst i Norden på att anställa personer över 55 år, något som både forskare och fackliga företrädare pekat på under lång tid.

Ingemar Skoog, professor och senior forskare vid Göteborgs universitet, ingår också i rådet. Han har tidigare konstaterat att en 70-åring i dag i många avseenden kan likna en 50-åring från en tidigare generation. Med sin akademiska bakgrund tillför han enligt flera bedömare en välbehövlig förankring i forskning. Skoog har själv erfarenhet av hur äldre behandlas i arbetslivet, vilket han menar stämmer väl överens med den schablonbild som många seniorer möter.

En av de frågor som rådet väntas titta närmare på är varför ålder fortfarande ses som en merit i sig, snarare än kompetens. Under lång tid har yngre medarbetare värderats högre i rekryteringssammanhang, trots att forskning visar att en blandning av åldrar skapar de mest dynamiska arbetsplatserna. Föreställningen om att äldre är teknikfientliga lever också kvar, trots att många seniorer använt datorer under hela sitt yrkesliv och är aktiva i sociala medier.

För den enskilde kan en för tidig pensionering innebära en känsla av att inte längre behövas. För samhället innebär det att värdefull kunskap och erfarenhet går förlorad. Rådet vill därför undersöka hur stat, regioner och kommuner kan bli mer flexibla i sitt förhållningssätt till äldre medarbetare. Många seniorer vill inte arbeta heltid utan föredrar tim-, projekt- eller vikarieanställningar. Genom att erbjuda sådana lösningar kan övergången till pension bli smidigare, samtidigt som erfarenhet kan föras vidare till yngre generationer.

Rådets sammansättning har dock mött viss kritik. Flera röster har kallat det för ett kändisråd, då flera av deltagarna är välkända profiler snarare än forskare eller arbetsmarknadsexperter. Men att frågan nu diskuteras seriöst på politisk nivå ses av många som ett steg i rätt riktning. Förhoppningen är att rådet ska kunna bidra till en bredare samhällsdiskussion om hur vi ser på ålder och arbetsliv, och på sikt leda till konkreta politiska förslag.

Den demografiska utvecklingen gör frågan allt mer aktuell. De stora barnkullarna från 40- och 50-talen har nått pensionsåldern, och samtidigt ökar bristen på arbetskraft inom flera sektorer. Att ta tillvara seniorers kompetens handlar därför inte bara om rättvisa utan också om samhällsekonomi. Flera studier visar att en förlängd arbetskarriär kan minska trycket på välfärdssystemen och samtidigt stärka företagens konkurrenskraft.

Frågan om vem som ska få vara kvar i arbetslivet, och på vilka villkor, är komplex. Den rymmer allt från pensionssystemets utformning till arbetsgivares attityder och individens egna önskemål. Med det nya rådet hoppas regeringen kunna skapa en helhetsbild och därmed också bättre förutsättningar för en arbetsmarknad som rymmer alla åldrar.