Ett elevuppror i Frankrike har under de senaste veckorna vuxit till en rikstäckande proteströrelse. Flera hundra skolor är stängda. Både lärare och poliser uppges ha skadats i samband med demonstrationerna. Inrikesminister Laurent Nuñez har kallat händelserna för ”urbant våld”, en term som vanligtvis används om gängkriminalitet. Men bland elever, lärare och föräldrar växer i stället bilden fram av en skolpolitik i kris.
Upproret började vid ett gymnasium i Créteil, en förort öster om Paris och huvudort i departementet Val-de-Marne. Där har lärarbristen länge varit akut. Den lokala skolmyndigheten, Académie de Créteil, hör till de mest ansträngda i landet. Eleverna protesterade först mot ett stopp för vikarier och mot lektioner som ställs in eller slås samman. Snart spred sig rörelsen till andra städer och skolor. Det som började som en lokal fråga har blivit en nationell konflikt om det franska skolväsendets framtid.
Bakom protesterna ligger flera sammanvävda problem. Eleverna pekar på nedslitna lokaler, bristande skydd mot värmeböljor och regn, trasiga toaletter och överfulla klassrum. Enligt tidningen Le Monde har över 70 procent av klasserna i den statliga skolan fler än 30 elever. Många vänder sig dessutom mot Parcoursup, det digitala systemet för antagning till högre utbildning, som de upplever som stressande, oförutsägbart och svårgenomträngligt.
För många är det lätt att se bara våldet: kastade stenar, brinnande soptunnor och skadegörelse. Men de som demonstrerar beskriver en vardag där resurserna inte räcker till. Lärarfacken har under flera år varnat för att läraryrket blivit allt mindre attraktivt. Låga ingångslöner, hög arbetsbelastning och tuffa arbetsförhållanden gör att många lärare slutar, framför allt i skolor i utsatta områden. Facken pekar också på ett minskat söktryck till lärarutbildningarna. I regionen kring Créteil, som omfattar flera socioekonomiskt utsatta förorter, är situationen särskilt allvarlig.
Det finns också en tydlig klassdimension i protesterna. Det är inte i första hand medelklassungdomar från centrala Paris som har gått ut på gatorna, utan ungdomar från förorter. Många av dem upplever att skolan inte ger dem samma möjligheter som elever i rikare områden. Ojämlikheten i det franska skolsystemet är sedan länge omdebatterad. Internationella undersökningar har visat att elevens bakgrund i Frankrike spelar stor roll för hur det går i skolan. Elever i utsatta områden har ofta mindre tillgång till behöriga lärare och lägre genomsnittliga resultat, något som OECD uppmärksammat i flera rapporter.
Polisens svar på protesterna har varit omfattande. Under en vecka frihetsberövades omkring 5 000 personer. Det finns uppgifter om att polisen använt batonger, tårgas och gummikulor mot demonstranter, och flera ungdomar har skadats allvarligt. Kritiker menar att en så hård linje riskerar att öka polariseringen. Även om regeringen fördömer våldet, pekar kritikerna på att polisens metoder mot fredliga demonstranter också är ett slags våld – ett våld som undergräver förtroendet för rättsstaten.
Hittills har protesterna inte avtagit. Tvärtom har lärarfacken och flera föräldraorganisationer ställt sig bakom eleverna. Det kan ge rörelsen en annan tyngd än de första spontana skolstrejkerna. Flera bedömare tror att konflikten kommer att fortsätta under den närmaste tiden. De stängda skolorna påverkar undervisningen för tiotusentals elever. Lektioner ställs in, prov skjuts upp och planeringen för terminen blir allt svårare att hålla. Om regeringen inte presenterar konkreta åtgärder kan missnöjet växa ytterligare.
Protestvågen påminner om andra sociala rörelser som skakat Frankrike på senare år. De gula västarna samlade tiotusentals människor i protest mot orättvisor och politisk oförmåga. Den gången var många demonstranter från landsbygd och mindre städer. Nu är det i stället förortsungdomar som använder skolan som arena för sitt missnöje. Det är en ny politisk verklighet.
Frankrike har under lång tid brottats med att reformera sitt skolsystem. Frågan om lärarbrist, klasstorlekar och sociala klyftor har varit uppe i debatten gång på gång. Ändå upplever många elever att förändringen går för långsamt. Det nuvarande upproret visar att frustrationen inte handlar om enskilda skolor – den handlar om ett helt system. Och den visar att eleverna, som sällan har en stark röst i politiken, nu har hittat ett sätt att göra sig hörda.
