Lisa Magnusson: Jultomten ifrågasätts av genusvetarna – men jag tycker han är ett föredöme

I det svenska julfirandet spelar tomten en central roll, men få reflekterar över hans ursprung och kulturella betydelse. Denna älskade symbol, som årligen besöker miljontals svenska hem, representerar en fascinerande blandning av traditioner och folkloristiska element från olika delar av världen.

Tomtens historia är långt ifrån enhetlig. Han har sitt ursprung i flera olika kulturella gestalter, främst det katolska helgonet Sankt Nikolaus från Turkiet. Denne välgörare blev berömd för sin generositet när han anonymt skänkte pengar för att rädda tre kvinnor från prostitution. I Nederländerna transformerades denna gestalt till Sinterklaas, en något mer komplicerad och temperamentsfull karaktär.

När nederländska invandrare kom till Amerika tog de med sig Sinterklaas över Atlanten. Där genomgick han ytterligare förändringar och blev så småningom den jovialiska figur många känner igen idag. Enligt Institutet för språk och folkminnen spelade Coca-Cola en avgörande roll i denna omvandling, där den skäggiga gudsmannen i kåpa blev en vänlig, rund man klädd i läskedryckens karakteristiska röda färger.

I den svenska traditionen har tomten dessutom influenser från förkristna nordiska jultraditioner, den gåvoutdelande julbocken och den ursprungliga gårdstomten – ett litet naturväsen som snarare förväntade sig gåvor än delade ut dem. Konstnären Jenny Nyström gav 1881 den svenska tomten den vänliga gestalt vi känner igen idag, och genom Disneys globala inflytande har han gradvis närmat sig sin amerikanska motsvarighet.

Trots dessa likheter finns avgörande skillnader mellan den svenska och amerikanska jultomtetraditionen. I USA klämmer sig tomten ner genom skorstenen nattetid för att lämna presenter i upphängda strumpor. I Sverige anländer han istället mitt på dagen, ofta strax efter att familjerna har sett ”Kalle Ankas jul” på TV. Vid detta tillfälle brukar någon av familjemedlemmarna, traditionellt pappan, smyga iväg för att ”köpa tidningen” och återvända utklädd till tomte – ofta med en något skrämmande mask som kan vara obehaglig även för vuxna.

I ett nyhetsbrev från Lunds universitet lyfter Jens Rydström, professor i genusvetenskap, ett intressant perspektiv på tomten. Han ifrågasätter inte tomten som symbol för julens blandade kulturarv, utan diskuterar snarare hans roll som välvillig patriark i en tid då traditionella maskulinitetsideal granskas kritiskt.

Detta väcker den tankeväckande frågan: Är det verkligen problematiskt med en välvillig patriark? I en samtid där många offentliga mansideal ofta baseras på en destruktiv form av maskulinitet – självhävdande, skrävlande och förtryckande, likt Donald Trump eller Andrew Tate – representerar jultomten något annat. Han förkroppsligar en man som besitter makt men inte känner behov av att demonstrera den, som är lugn och godmodig, som visar omsorg och tar hand om sin omgivning.

Jultomtens popularitet består trots att traditionella maskulina roller ifrågasätts allt mer. Detta kan bero på att han representerar positiva aspekter av maskulinitet – generositet, godhet och en villkorslös givmildhet. Visserligen finns där ett kontrollerande element i föreställningen att han håller reda på vem som varit ”snäll” eller ”stygg”, men i grunden förmedlar han värderingar som transcenderar föränderliga genusideal.

Den svenska jultomtetraditionen är således ett fascinerande exempel på hur kulturella symboler utvecklas, omformas och fylls med ny mening över tid. Från katolskt helgon till kommersiell symbol, från gårdstomte till global ikon – jultomten fortsätter att förena generationer och kulturella traditioner, samtidigt som han anpassas till samtida värderingar och förväntningar.

Det är kanske just denna anpassningsbarhet som gjort att tomten överlevt så länge och fortsätter att fascinera både barn och vuxna, trots att många andra traditioner kommit och gått.