Friktionsmaxxande – årets ord pekar på längtan efter ett långsammare liv

I en allt snabbare digital värld växer nu en motrörelse fram – ett medvetet sökande efter friktion och motstånd i vardagen. Begreppet ”friction-maxxing”, eller friktionsmaxxande, lanserades av sociologen Kathryn Jezer-Morton i New York Magazine i början av året och har snabbt fått genomslag.

Fenomenet handlar inte bara om att lägga undan mobilen för att läsa en bok. Det beskriver en djupare längtan efter en mer omständlig och ”köttigare” tillvaro, där man aktivt bygger in en tröghet i den digitala lättheten och skapar fördröjningar i behovstillfredsställelsen.

Jezer-Morton föreslår flera konkreta sätt att införa mer friktion i livet. Hon rekommenderar att helt avstå från AI-verktyg som Chat GPT, stänga av mobilens automatiska platsdelning, ge barn större rörelsefrihet och spontant bjuda hem vänner. Enkla handlingar som bygger mer motstånd i vardagen.

Risken finns förstås att friktionsmaxxandet förvandlas till ett privilegierat livsstilsprojekt för dem med tid och resurser – handskrivna brev i stället för e-post, handmalda kaffebönor från lokala odlare, hemlagad mat i stället för takeaway. Men bortom denna ytliga aspekt finns något värdefullt i konceptet.

Det påminner om en insikt som skribenten Maybelle Morgan formulerade i en uppmärksammad essä om vänskap förra hösten: ”Obekvämlighet är priset för samhörighet.” Morgan lyfter fram en bortglömd sanning som går emot den alltmer utbredda övertygelsen att vi alltid ska prioritera vårt eget välmående och våra egna känslor framför allt annat.

Denna inställning – att undvika det som känns jobbigt – har blivit allt vanligare, inte bara i Storbritannien där Morgan bor utan även i Sverige. Den moderna populärpsykologin uppmuntrar oss att identifiera ”energitjuvar”, ”känslovampyrer” och andra som stör vår egen bekvämlighet.

Men det finns en avgörande skillnad mellan att sätta sunda gränser och att alltid prioritera egen bekvämlighet. Det senare riskerar att långsamt skära av oss från andra människor och skapa isolering.

Friktionsmaxxandet uppmanar oss istället att göra oss besvär, att våga utsätta oss för obekväma situationer och inse att obehaget är övergående. Den bästa sortens friktion kommer ofta genom det vi gör för andra – som att gå på en väns katts födelsedagskalas, trots att det innebär en promenad uppför sex trappor.

Jezer-Morton menar att fenomenet ofta tolkas som enbart en uppmaning att ”skärma mindre”, men det är bara en del av bilden. I grunden handlar friktionsmaxxandet om en längtan efter den själsliga vila som kan uppstå när man vågar ha långtråkigt – något helt annat än den rastlöshet som ofta infinner sig i en värld där distraktioner ständigt finns inom räckhåll.

Att ständigt vistas i den digitala världen innebär att gå miste om verklighetens friktion. Det påverkar inte bara koncentrationsförmågan, inlärningen och tålamodet negativt. Det försämrar även social och emotionell intelligens, färdigheter som kräver verkliga möten för att utvecklas.

För den som längtar efter gemenskap och samhörighet – en känsla av att ingå i en by – krävs att man själv börjar agera som en bybo. Det innebär att acceptera friktionen som kommer med mellanmänskliga relationer och gemensamt liv.

I en tid av ständig tillgänglighet och omedelbar behovstillfredsställelse representerar friktionsmaxxandet en motrörelse som påminner oss om värdet i långsamhet, tålmodighet och acceptans av livets inneboende motstånd.