Martin Liby Troein: Är det verkligen en så dålig idé för S och M att styra ihop?

Efter veckor av ökande spänningar på den internationella scenen har debatten om en svensk samlingsregering tagit fart på nytt. Ulf Kristersson brukar ofta avfärda idén med att påpeka att samlingsregeringar endast bildas i krigs- eller kristider – situationer vi enligt honom inte befinner oss i för närvarande.

Men de senaste veckornas händelser har fått många att ifrågasätta detta. Donald Trumps hotfulla uttalanden mot vårt grannland och Natos pågående interna kris har skapat oro. Trots att Kristersson upprepar att Natos artikel 5 fortfarande gäller, växer tvivlen kring huruvida USA verkligen skulle komma till Sveriges undsättning i en krissituation.

I grund och botten har dock Moderatledaren rätt i sin bedömning. Sverige behöver inte en samlingsregering där alla eller nästan alla partier ingår. Under andra världskriget hade samlingsregeringen endast två huvudsyften – att hålla landet enat och utanför kriget. Dagens utmaningar kräver en annan typ av lösning.

Sverige behöver nu en handlingskraftig regering som kan ta itu med flera kriser samtidigt – inte bara inom säkerhetspolitiken utan även när det gäller klimatfrågan och kampen mot gängkriminaliteten. Den matematiska lösningen är enkel: opinionsundersökningarna pekar på att Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans skulle få egen majoritet i riksdagen efter höstens val. Ett handslag mellan Kristersson och Andersson skulle räcka, istället för komplicerade kompromisser med flera partier.

När det gäller politikens innehåll är skillnaderna mellan S och M faktiskt mindre än vad många föreställer sig – och definitivt mindre än skillnaderna till de partier som annars skulle behöva tas med i en regeringsbildning.

I försvarsfrågan råder bred enighet mellan partierna, liksom i stödet till Ukraina. Den verkliga skiljelinjen handlar istället om EU-politiken. Tyskland och Frankrike arbetar för ett fördjupat europeiskt samarbete för att skapa oberoende gentemot Ryssland, Kina och USA – en vision som både Andersson och Kristersson delar. Båda öppnar för en ny diskussion om euron. Sverigedemokraterna däremot ser med skepsis på överstatlighet och betraktar till och med ett svenskt EU-utträde som ett alternativ, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet motsätter sig unionens stora frihandelsavtal.

Även inom energipolitiken, som är avgörande för klimatomställningen, kan S och M åstadkomma betydande framsteg tillsammans. SD:s motstånd mot vindkraften har haft en förlamande effekt på utbyggnaden till havs och indirekt även skadat regeringens kärnkraftsambitioner. Näringslivet har tydligt signalerat att breda politiska överenskommelser är nödvändiga för att skapa investeringsvilja. Socialdemokraterna är beredda att acceptera nya kärnkraftsreaktorer under förutsättning att vindkraften får goda villkor – något Kristersson i princip inte motsätter sig men undviker att driva för att inte riskera sitt regeringsunderlag.

I migrations- och kriminalpolitiken är S och M påfallande överens om en ”stram” linje. Båda partierna har också visat sig ovilliga att öppet konfrontera SD, trots att de till skillnad från Sverigedemokraterna förespråkar integrationsinsatser och inte vill återkalla medborgarskap i stor skala. En regering bestående av S och M skulle förmodligen inte innebära någon dramatisk kursändring i dessa frågor jämfört med nuvarande Tidöregering, men den skulle sannolikt lägga större tonvikt vid förebyggande åtgärder i kampen mot gängkriminaliteten.

Kritiker hävdar ibland att en uppgörelse mellan de två största partierna skulle vara demokratiskt problematisk, eftersom det bör finnas tydliga alternativ som konkurrerar om makten. Detta argument framstår som svagt – länder som Tyskland, Finland och Danmark har alla prövat storkoalitioner utan att deras demokratier har försvagats. Dessutom visar opinionsmätningar att svenska väljare faktiskt är positiva till en regering med S och M.

En annan invändning är att en sådan koalition skulle stärka extrempositionerna, med hänvisning till hur Decemberöverenskommelsen ledde till ökat stöd för SD. Men problemet med den överenskommelsen var just att den inte handlade om sakpolitiskt innehåll utan endast om att utesluta SD och bevara blockpolitiken. En S-M-regering skulle tvärtom kunna fokusera på att genomföra konkret politik.

Andersson har visat sig öppen för ett samarbete med Kristersson, som hittills har varit mer avvaktande. Efter valet kan dock Moderaterna stå inför en helt ny politisk verklighet. Med Sverigedemokraterna som största parti på högerkanten, möjligen större än M och KD tillsammans, och med ett Liberalerna som riskerar att åka ur riksdagen, skulle Kristerssons position försvagas avsevärt i ett högernationalistiskt block.

För Moderaterna kan vägen framåt istället vara att utgöra en annan typ av höger än den SD representerar. Även om partiet skulle tappa några procentenheter bland kärnväljarna vid ett samarbete med S, finns potential att locka till sig liberala väljare och högerlutande centerpartister. Framförallt skulle partiet kunna säkra ministerposter och faktiskt genomföra politik – något som borde vara avgörande för ett parti som ser sig som statsbärande.