Martin Liby Troein: Visst fattar vi att det är slut – att USA inte kommer tillbaka?

I USA förvandlas rättvisan till ett vapen för Vita huset

Först var det justitieminister Eliot Richardson som avgick. Några timmar senare följde hans vice, William Ruckelshaus. Båda vägrade acceptera president Nixons begäran att sparka den särskilda åklagaren Archibald Cox. Till slut lydde Robert Bork, om än under protest, ordern från Vita huset. Men skadan var redan skedd – ”Lördagsnattsmassakern” hade sänkt Nixon.

Presidenten ville få kontroll över justitiedepartementet, men resultatet blev det motsatta: departementets oberoende stärktes. Det fastslogs att åklagare ska styras av lagen, inte av önskningar från landets politiska ledning.

Kanske kommer vi att minnas den senaste veckan som ”septembermassakern”. Förra helgen avskedades den federala åklagaren Erik Siebert för att han, trots påtryckningar från Vita huset, vägrat åtala tidigare FBI-chefen James Comey. Donald Trump framförde sedan högljudda krav på åtal via sociala medier. I torsdags kväll verkställde Sieberts efterträdare presidentens önskan – Comey åtalades.

Denna gång är det inte presidenten som fallit, utan justitiedepartementets oberoende. Åklagarmakten har förvandlats till ett verktyg i Vita husets händer.

Fram till åtalet mot Comey dominerades nyhetsrapporteringen, åtminstone i Europa, av något helt annat: Donald Trumps tillsynes förändrade hållning gentemot Ryssland. Plötsligt deklarerade han att Vladimir Putin och Ryssland befinner sig i kris, att hans relation med Moskvas ledare är betydelselös, att Ukraina med EU:s stöd kan vinna, och att NATO-länder bör skjuta ner ryska stridsflygplan som kränker deras luftrum.

Europa har varit skräckslaget sedan maktskiftet i Washington. Trump har öppet uttryckt sitt förakt för NATO, EU och Volodymyr Zelenskyj, samtidigt som han visat tydlig beundran för Putin. Skulle USA överge Europa och lämna kontinenten åt Rysslands nåd?

När Trump i veckan plötsligt uttryckte stöd för Europa väcktes ett försiktigt hopp. Kanske hade den europeiska underdånigheten, de kungliga bjudningarna och diplomatiska ansträngningarna faktiskt påverkat honom? Kommissionsordförande Ursula von der Leyen och NATO-chefen Mark Rutte, som lett denna charmoffensiv, framhöll hur lovande utvecklingen verkade.

Men tanken att allt skulle kunna fortsätta som förr är djupt naiv.

Det handlar inte bara om hur Trumps USA agerar mot omvärlden, utan också om vad USA håller på att förvandlas till. Sedan andra världskriget har Västeuropa, Japan och Sydkorea haft en speciell relation till USA. Amerikanerna finansierade återuppbyggnaden efter kriget, medan dessa länder kunde prioritera välfärd framför militära utgifter. Denna ordning har gynnat båda sidor – Marshallplanen skapade exportmarknader för USA, och dollarns särställning har gett amerikanerna unikt ekonomiskt svängrum.

Den fria världen fick dessutom ett tydligt ledarskap. Medan 27 europeiska demokratier med en samlad ekonomi jämförbar med USA:s ofta har svårt att enas och agera, har USA kunnat ta beslut och leda. Det har varit möjligt att ha en direkt kommunikationskanal mellan Washington och Moskva för krishantering.

Men detta system, och särskilt USA:s position som den fria världens ledare, har byggt på förutsättningen att USA självt är en stabil demokrati.

Så är inte längre fallet. USA är nu ett land där presidenten använder rättssystemet för att förfölja politiska motståndare som Comey och andra, samtidigt som han går till angrepp mot oberoende medier och universitet.

Ett sådant land kan inte vara den fria världens ledare. Ett sådant land kan inte andra demokratier tillåta sig att vara militärt beroende av.

Rättsstaten i USA är under hård press. Hur fria och rättvisa kommer kongressvalen nästa år att vara? Och presidentvalet därefter? Senator Adam Schiff från Kalifornien är en av dem som Trump vill se bakom lås och bom – en konkurrerande politiker, påminnande om Putins behandling av Alexej Navalnyj.

Visst kan man hoppas att Demokraterna vinner, men är det realistiskt att tro att Republikanerna då skulle frigöra sig från MAGA-rörelsens grepp? Att polariseringen skulle upphöra och respekten för demokratins grundläggande principer återställas?

Lika troligt är att Trump på ett eller annat sätt behåller makten genom uppenbart auktoritära metoder – kanske genom en grundlagsvidrig tredje mandatperiod, något han själv ”skämtat” om. Eller mer sannolikt genom J.D. Vance i Vita huset, medan Trump fortsätter utfärda direktiv via Truth Social från Mar-a-Lago.

Kanske har Mark Rutte med sin underdåniga kommunikation till ”daddy” faktiskt köpt Europa värdefull tid – ett par år då vi, fortfarande under det amerikanska kärnvapenparaplyet, kan bygga upp de militära förmågor som USA hittills stått för. Men om detta har invaggt oss i förhoppningen att USA ska ”bli sig självt igen”, hade det kanske varit bättre om Trump direkt tagit sitt land ur NATO och tvingat Europa till handling.

För vi måste inse sanningen: Det USA vi en gång kände kommer inte tillbaka.