En tidsanda som formar oss – om pacifism, militarisering och den fria tankens nödvändighet

Vår samtid har en märklig kraft att forma människor, ibland till sådant vi aldrig trodde vi skulle bli. Horace Engdahl konstaterade uppgivet att han förvandlats till ”en engagerad författare”, något han alltid känt motvilja mot, efter turbulensen kring Svenska Akademien. Ironiskt nog har nu Klas Östergren, som lämnade samma akademi i protest, hamnat i liknande otakt med tidsandan. Hans nya roman ”Klenoden” har blivit något så oväntat som en politisk stridsskrift för fredsrörelsen i en tid då Sverige hastigt anslutit sig till försvarsalliansen Nato. Romanen utspelar sig i en fiktiv värld där poeten Heinz Konradson publicerar en diktsamling som höjer ”samhällsmoralen” eller med andra ord ”försvarsviljan”, medan fredsaktivisten Lisbeth utsätts för näthat för sina anti-Nato-inlägg. I denna fiktiva verklighet finns också en regering som aktivt motarbetar folkbildande rörelser och underrättelsetjänster som planerar att undergräva motståndet mot den allmänna försvarsdoktrinen. Östergrens roman har väckt starka reaktioner – från Göran Greiders jubel över kritiken mot ”romerska visdomsord som hyllar upprustning i fredens namn” till Expressens kulturchefs förhoppning om att boken ska väcka ilska.

Starka känslor är förståeliga och berättigade i detta sammanhang. Pacifism provocerar oundvikligen i en tid av realpolitik och krig i vårt närområde. Svenska Freds har upprepat Rysslands påstående att Nato-medlemskap är en provokation – ett argument som kan liknas vid att säga att en låst dörr bara retar upp inbrottstjuvar i onödan. När Ryssland invaderade Ukraina motsatte sig samma organisation vapensändningar till den angripna nationen, som om diplomati med Putin skulle vara en framkomlig väg. Sådana tankar måste bemötas i en hård debatt, eftersom en stark försvarsmakt idag är ett akut nödvändigt värn för vår frihet. Men detta betyder inte att en roman som ”Klenoden” är farlig, även om den målar upp en obarmhärtig militariseringshets och konspirationer om statsmakten. Tvärtom bör god skönlitteratur tas på allvar, men inte bokstavligt. Östergren närmar sig verkligheten från ett sidoperspektiv och hjälper oss att se vår samtid utifrån, vilket är värdefullt.

Det är onekligen anmärkningsvärt hur snabbt Sverige vände i Nato-frågan. Mellan 2021 och 2022 ökade andelen Nato-positiva svenskar med hela 35 procentenheter! När Socialdemokraterna övergav den långvariga idén om alliansfrihet skedde det närmast med en axelryckning. Även för oss som ser upprustning som nödvändig finns det skäl att reflektera över konsekvenserna av att allt plötsligt ska förstås genom totalförsvarets lins. Det är symboliskt talande att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap nu byter namn till Myndigheten för civilt försvar. På senare tid har en mängd företeelser utpekats som potentiella säkerhetshot: den gröna omställningens tempo (enligt Försvarsmakten), utländska forskare i företag (enligt säkerhetsföretaget Truesec), bristen på jämställdhet (enligt tankesmedjan Arena idé) och till och med skilsmässor (enligt Säpo). Även om dessa faktorer kan påverka Sveriges motståndskraft måste vi ställa oss frågan: hur militariserade kan vi bli utan att förlora den frihet som försvaret ska skydda?

Just när något känns oundvikligt behövs motståndsröster som mest. Romaner som Östergrens bör mötas med en skeptisk öppenhet. De påminner oss om vikten av att inte gå så långt i sökandet efter trygghet att vi inskränker våra egna fria samhällen. De tvingar fram verkliga argument bakom det som annars kan avfärdas som självklarheter. I slutändan är det upp till oss att bestämma hur vi vill förhålla oss till tidsandan – om vi vill följa strömmen, göra motstånd eller hitta en tredje väg. Det är i denna frihet att själva välja, att tänka kritiskt och att ibland gå mot strömmen, som demokratins styrka ligger. Kanske är det just därför Östergrens roman känns så provocerande för vissa och så befriande för andra i en tid när säkerhet och försvar står i centrum för samhällsdebatten.

Litteraturen har alltid haft en förmåga att utmana rådande sanningar och öppna nya perspektiv. I en tid då omvärldens hot känns påtagliga och då vi som nation snabbt ställer om för att möta dem, blir denna förmåga särskilt värdefull. Inte för att dikta verkligheten, utan för att påminna om att det som idag framstår som självklart imorgon kan te sig främmande. Och att den som står stadigt när vinden vänder är den som tänkt efter, som vågat ifrågasätta även det som alla andra tar för givet. I denna balansgång mellan säkerhet och frihet, mellan försvar och öppenhet, har såväl samhällsdebatt som skönlitteratur en avgörande roll att spela. ”Klenoden” är därför, oavsett om man delar dess perspektiv eller inte, ett viktigt bidrag till samtalet om vilka vi är och vilka vi vill vara – som individer och som nation.