Max Hjelm: Ursäkta, sa du 200 miljoner av skattebetalarnas pengar – till det här?

I dagarna har de första ansökningarna om det kraftigt utökade återvandringsbidraget beviljats, en kontroversiell reform som nyligen höjdes från 10 000 kronor till 350 000 kronor. Enligt Migrationsverkets uppskattningar kan omkring 600 personer per år komma att beviljas bidraget, vilket innebär en årlig kostnad på cirka 200 miljoner kronor för statskassan.

Satsningen har väckt debatt då den explicit syftar till att människor som vistas lagligt i Sverige och inte har begått några brott ska lämna landet. För att sätta kostnaderna i perspektiv är summan dubbelt så hög som regeringens anslag till socialtjänsten för att hjälpa barn och unga att lämna kriminella nätverk. Den överskrider även de 100 miljoner kronor som avsatts för att förbättra tillgången till SFI (Svenska för invandrare) för ukrainska flyktingar.

Kriterierna för att kvalificera sig för återvandringsbidraget är strikta. Sökande får inte ha skulder hos Kronofogden eller CSN, inte vara dömda till fängelse eller misstänkta för brott. De måste ha vistats i Sverige i minst ett år och tillhöra vissa specifika grupper, som exempelvis flyktingar med permanent uppehållstillstånd eller personer som beviljats uppehållstillstånd enligt gymnasielagen.

Intressant nog visar statistik att just den senare gruppen, personer som omfattas av gymnasielagen, redan har en hög grad av etablering på arbetsmarknaden. Enligt uppgifter hade 8 av 10 personer i denna grupp någon form av sysselsättning redan 2024, vilket reser frågor kring det faktiska behovet av att uppmuntra dessa individer att lämna landet.

Migrationsforskaren Joakim Ruist, som tidigare utredde möjligheten att höja återvandringsbidraget, varnade redan i sin utredning för att åtgärden skulle kunna få negativa konsekvenser för integrationen. Han framhöll att det riskerar att sända signalen till personer med utländsk bakgrund att de inte är välkomna i Sverige, oavsett hur väl de följer lagar och regler.

Beloppets storlek – 350 000 kronor – framstår för många som mer än bara ett praktiskt bidrag för att underlätta återvändande. Kritiker menar att summan snarare fungerar som ett tydligt incitament för att få vissa befolkningsgrupper att lämna landet, trots att de inte gjort något fel eller utgör någon belastning för samhället.

Reformen speglar tydligt prioriteringarna i Tidöavtalet, den politiska överenskommelse som ligger till grund för regeringens samarbete med Sverigedemokraterna. Återvandringsbidraget ses av många som ett konkret uttryck för den migrationspolitiska inriktning som partierna enats om, där minskning av invandring och uppmuntran till återvandring står i centrum.

Medan förespråkare för reformen hävdar att bidraget ger människor valmöjligheter och möjlighet till en nystart i ursprungslandet, menar kritiker att det riskerar att underminera integrationsarbetet för dem som stannar kvar. Farhågor finns att budskapet kan tolkas som att vissa grupper, trots laglig status och skötsamt leverne, inte är önskvärda i det svenska samhället.

Den kontroversiella satsningen kommer i en tid när Sverige redan genomför omfattande åtstramningar inom migrationsområdet. Migrationsmyndigheter har rapporterat om ett minskat antal asylsökande under de senaste åren, samtidigt som arbetskraftsinvandring har blivit en allt viktigare fråga för många branscher som upplever kompetensbrist.

För de individer som nu beviljats bidrag väntar utmaningen att återetablera sig i ursprungsländer som de kan ha varit borta från under lång tid. Frågan om återvandringsbidraget verkligen bidrar till hållbara lösningar för både individer och samhället i stort kvarstår, medan debatten om den svenska migrationspolitikens inriktning fortsätter.