Jordbruksmässan i Paris – En fransk institution

Efter nästan femton år i Paris har jag äntligen tagit mig an ett av de mest franska evenemang som finns – Le salon d’agriculture. Denna enorma jordbruksmässa, som under två veckor förvandlar ett mässområde i södra Paris till en gigantisk bondgård, är mer än bara ett evenemang – det är en institution i det franska samhället.

Med över 600 000 besökare årligen är det Frankrikes största evenemang. När jag meddelar en Parisbekant, numera bosatt i USA, att jag ska besöka mässan, svarar han med entusiasm: ”Ååh, Le salon d’agriculture är det jag saknar allra mest med Paris. Klappa djur på ett ställe och äta dem på nästa.” Att inte ha besökt mässan tidigare känns plötsligt som en kulturell försummelse – ungefär som att bo i Göteborg ett halvt liv utan att någonsin besöka Liseberg.

När jag på mässans sista dag rör mig mellan picardiska grisar, oststånd från Baskien, ekologiska vinproducenter och enorma skördetröskor, slår det mig att detta kanske är det verkliga Frankrike. Besökarna representerar ett perfekt tvärsnitt av befolkningen: småbarnsföräldrar från förorten, välbärgade personer med designerväskor, äldre distingerade män och unga män i träningsoveraller.

I en av manegerna demonstrerar en man hur man tränar vallhundar att hantera får. I businesslogen sluts affärsavtal, medan en hel hall är dedikerad till årets temaland Elfenbenskusten. Överallt serveras mat och dryck i överflöd, vilket återspeglar den centrala roll gastronomi spelar i fransk kultur.

För Frankrikes politiska elit är ett besök på jordbruksmässan obligatoriskt, jämförbart med Almedalsveckan i Sverige innan den dominerades av PR-strateger. Bara några dagar före mitt besök hade Marine Le Pen och hennes politiska arvtagare Jordan Bardella gjort sin årliga visit, noggrant bevakade av landets alla medier.

Mässan invigdes i mitten av februari av president Emmanuel Macron, som för övrigt innehar besöksrekordet för en sittande president. År 2019, när hans popularitetssiffror började sjunka, tillbringade han fjorton timmar i sträck på mässan – en förbättring med hela 90 minuter jämfört med året innan. Detta var rekordnoteringar som fransmännen inte sett sedan Jacques Chiracs tid vid makten.

Att hasta igenom mässhallarna kan bli politiskt kostsamt för en president eller presidentkandidat. Det signalerar nämligen bristande respekt för Frankrikes mest omhuldade yrkeskår: jordbrukarna. Denna vår är de särskilt upprörda eftersom EU-kommissionen beslutat att provisoriskt implementera handelsavtalet Mercosur med Sydamerika, trots Europaparlamentets beslut att föra ärendet till EU-domstolen.

Macron kallade nyligen EU-beslutet för ”en dålig överraskning för Frankrike”, men i många bönders ögon är han medbrottsling till EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. För bara en månad sedan parkerade demonstranter två traktorer utsmyckade med nidbilder av Macron och von der Leyen utanför ett stort köpcentrum i en Parisförort.

Att hamna i konflikt med olika yrkesgrupper är något de flesta franska presidenter har erfarenhet av. Men när landets jordbrukare protesterar – vilket de gör med jämna mellanrum – fungerar det ofta som en indikator på den allmänna opinionen. Detta eftersom fransmän, oavsett politisk tillhörighet, tenderar att ställa sig bakom sina ”terroirs”.

Begreppet ”terroir” betyder i ordagrann översättning mark eller jord, men har en betydligt djupare innebörd: det handlar om varje plats unika jordmån och odlingstraditioner – kort sagt det som gör Frankrike till Frankrike, från Atlantkusten till Medelhavet, från potatisfälten till vinodlingarna.

Människor besöker mässan för att visa vördnad för kretsloppet och för att känna sig genuint franska. Och även om det kan låta lite pinsamt, fungerar denna kulturella indoktrinering väl. Trots att jag själv lämnade den svenska landsbygden så fort jag tagit studenten och knappt ätit kött på trettio år, lämnar jag Le salon d’agriculture fylld av en slags sekundär stolthet över den franska jordbrukskulturen.

Vive les terroirs et vive la république!