Vänsterpartiets deltagare i Malmös Prideparad väckte uppståndelse under helgen när de skanderade ”Hela Malmö hatar polisen” under lördagens firande. Ramsan har nu lett till intern oenighet inom partiet och väckt frågor om politikers relation till och syn på svenska myndigheter.

När lokaltidningen Sydsvenskan kontaktade Tove Karnerud, ordförande för Vänsterpartiet i Malmö som själv deltog i paraden, försvarade hon ramsan som en protest mot ”rasism och homofobi inom” Polismyndigheten. Karnerud menade vidare att polisen hade gett tillstånd till vissa homofober och att de vaktade dessa personer ”väldigt mycket”, vilket hon ansåg var problematiskt. När tidningen ville ställa fler frågor avslutade hon dock samtalet.

Reaktionerna inom Vänsterpartiet har varit splittrade. Jonas Lindberg, som sitter i partiets verkställande utskott, har uttryckt att han tycker ramsan var olämplig. Senare förtydligade Karnerud sig i en intervju med SVT genom att hävda att ramsan inte var något ”officiellt slagord” och att partiet inte stod bakom den. Den interna oenigheten väcker frågor om huruvida partiet behöver ta fram en tydligare gemensam linje kring hur man förhåller sig till kritik av och förakt mot svenska myndigheter.

Den historiska kontexten är viktig att beakta. Hbtq-personer har förtryckts av stater världen över, och Sverige är inget undantag historiskt sett. Även efter att formellt förtryck avskaffats kan kulturella rester finnas kvar i institutioner som polisväsendet. Men verkligheten i dagens Sverige skiljer sig markant från denna historia.

Polismyndigheten arbetar aktivt med att öka förtroendet hos utsatta grupper, inklusive hbtq-personer. Poliser deltar regelbundet och stolt i Prideparader runt om i landet, och en viktig del av deras närvaro är att skydda deltagarna från eventuella attacker. När Polisen nyligen beslutade att inte tillåta uniformer i Prideparaden tog myndigheten själv initiativ till att ta fram en särskild t-tröja som beskrivs som en ”omfamning”. Tröjan är täckt av regnbågsmönster, myndighetens emblem och texten ”Polisen för alla”.

Detta visar på en organisation som strävar efter att bygga broar till minoritetsgrupper, snarare än en institution som systematiskt motarbetar dem. Vänsterpartiets agerande i Malmö riskerar att underminera detta arbete och skapa onödig misstro mot en myndighet som försöker förbättra sin relation med utsatta grupper.

Frågan blir särskilt känslig i ljuset av att det finns aktörer i samhället som aktivt vill underminera förtroendet för svenska myndigheter. Både kriminella gäng och separatistiska grupper har ett intresse av att skapa en klyfta mellan medborgare och stat. Det väcker frågor om hur allvarligt Vänsterpartiet ser på risken att normalisera hat mot polisen.

Partiet har dessutom nyligen fått hantera andra kontroversiella kopplingar. Det krävdes omfattande medierapportering för att få partiet att stryka ett antal personer från sina vallistor, personer som beskyllts för antisemitism och terrorromantisering. Detta har satt partiets relation till olika samhällsgrupper under lupp.

Frågan kvarstår nu om hur Vänsterpartiet kommer att hantera situationen framåt. Behöver partiet en tydligare policy för hur lokala företrädare får uttrycka sig om svenska myndigheter? Och hur påverkar denna typ av agerande partiets trovärdighet i bredare säkerhetspolitiska frågor?

Pride-rörelsens historia handlar om att kämpa för alla människors lika värde och rätt till skydd från just de myndigheter som ska tjäna samhället. När politiska partier deltar i dessa firanden bär de ett ansvar för vilka budskap de sprider. Ramsan från Malmö-paraden riskerar att polarisera snarare än att bygga den inkluderande rörelse som Pride står för.

Vänsterpartiets centrala ledning, inklusive partiledare Nooshi Dadgostar, har ännu inte offentligt kommenterat händelsen ingående, vilket lämnar frågor om partiets officiella ståndpunkt obesvarade.