Den kinesiske presidenten Xi Jinpings ambitiösa fotbollsprojekt från 2011 har visat sig bli ett kostsamt misslyckande. De tre huvudmålen var tydliga: Kina skulle arrangera ett fotbolls-VM, kvalificera sig för mästerskapet och slutligen vinna turneringen. Men trots omfattande satsningar och massiva investeringar i infrastruktur har resultaten uteblivit.

För att höja nivån på den inhemska ligan värvades internationella fotbollsstjärnor till höga löner. Planen var dessutom att etablera 50 000 fotbollsakademier över hela landet fram till 2025. Men verkligheten har visat sig vara betydligt mer komplex än vad de kinesiska makthavarna föreställt sig.

Trots att VM-slutspelet nu utökats till 48 deltagande länder lyckades inte Kina kvalificera sig för den kommande turneringen. I stället kommer landets största bidrag till mästerskapet att vara av teknisk karaktär – de ska leverera VAR-kamerorna som används för videodomslut. En symbolisk påminnelse om hur långt ifrån målen man fortfarande befinner sig.

Situationen blev extra tydlig under det senaste kvalet när Kina föll mot Japan med siffror som skakade: 7–0. Ett resultat som gjorde det smärtsamt uppenbart att den så kallade kinesiska muren inte fungerar på fotbollsplanen.

Japan utgör ett intressant kontrastexempel. Landet har på några decennier genomfört en remarkabel resa från att vara en fotbollsnation i utveckling – de deltog inte i ett enda VM före 1998 – till att bli ett av världens starkare lag. Denna utveckling visar att det är möjligt att bygga upp en framgångsrik fotbollskultur relativt snabbt, men kanske inte på det sätt som Kina valt.

Mark Dreyer, författare till en bok om Kina och idrott, analyserar problemet i The Economist. Han menar att den kinesiska idrottsstrategin bygger på disciplin, repetition och centraliserade träningssystem. Denna modell har visserligen gett landet mängder av OS-medaljer i sporter som simhopp, gymnastik och tyngdlyftning – discipliner där precision och teknisk perfektion är avgörande.

Men fotboll kräver något helt annat. Framgångar i denna sport bygger enligt Dreyer på improvisation, oförutsägbarhet och en djup gräsrotsbas. Det verkar som om det kinesiska systemet saknar just den spelförståelse och spontanitet som krävs för att nå internationell framgång i fotboll. Denna utmaning delas med flera andra auktoritära stater som insett att bollen inte alltid rullar dit makthavarna pekar.

Ett intressant mönster framträder när man analyserar VM-historien ur ett demokratiperspektiv. Statsvetarprofessorn John A. Tures har granskat samtliga turneringar sedan 1930 och konstaterar att demokratier är överrepresenterade bland framgångsrika länder. Hans forskning, publicerad i The Conversation, visar att demokratier tenderar att prestera bättre än diktaturer i fotbolls-VM.

Ingen auktoritär stat har vunnit mästerskapet sedan Argentina 1978. Ännu mer slående är att alla silvermedaljörer sedan 1962 har varit demokratier. När man tittar på de länder som betraktas ha realistiska chanser att vinna årets VM är det endast Marocko som får riktigt låga poäng i Freedom House frihetsindex, ett internationellt erkänt mått på politiska friheter och medborgerliga rättigheter.

Visserligen innebär korrelation inte nödvändigtvis kausalitet, och det vore förenklat att dra för stora växlar på denna statistik. Men i ljuset av att de två senaste världsmästerskapen hållits i Ryssland respektive Qatar – två länder med stora demokratiska underskott – finns det något hoppingivande i att idrotten ändå tenderar att gynna mer öppna samhällen.

Forskning visar redan etablerade positiva samband mellan demokrati och flera viktiga samhällsfaktorer: ekonomisk tillväxt, välfärd, utbildningsnivå, jämställdhet, fred och effektiv klimatpolitik. Kanske kan man nu lägga till fotbollsframgångar till denna lista.

Det finns en inneboende ironi i situationen. När en diktator försöker göra sitt land framgångsrikt i en sport som kräver kreativitet, frihet och spontanitet, uppstår en självmotsägelse. Den centraliserade kontrollen och bristen på utrymme för individuellt uttryck som kännetecknar auktoritära system kan mycket väl vara det som hindrar framgång på fotbollsplanen. För Kina och Xi Jinpings fotbollsdrömmar kan det visa sig att den mest effektiva strategin skulle vara att släppa kontrollen – men det är knappast en lösning som ligger i linje med regimens grundläggande karaktär.