Debatten om jämlik utbildning i svenska skolor har återigen hamnat i fokus, denna gång med anledning av skolledaren och debattören Linnea Lindquists senaste bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan”. I boken ger hon en insiderblick i den komplexa verkligheten för skolor i utsatta områden och ställer obekväma frågor om varför barn i förorten inte får samma chanser som barn i mer privilegierade delar av samhället.

Lindquist, som enligt egen utsago har ”svart bälte i dålig stämning”, beskriver sin roll som skolchef i förorten som dubbel. Den ena uppgiften är socialpolitisk och innebär att lärare och övrig personal måste arbeta aktivt för att eleverna inte ska utsättas för eller utöva hedersförtryck i vardagen. De behöver förhindra att barn förs utomlands för att könsstympas eller giftas bort, samt säkerställa att eleverna får tillgång till majoritetskulturen. Det är ett arbete som inte alltid tas emot med öppna armar.

Den andra uppgiften är rent utbildningspolitisk. Lindquist berättar ärligt att hon länge tyckte det var obekvämt att ställa krav på elever med tuffa hemförhållanden. Men hon har ändrat inställning och går nu aktivt emot den känslan. Anledningen är enkel men avgörande – det är ett svek mot barnen om de inte möts av höga förväntningar. Hon betonar särskilt vikten av strukturerad undervisning för elever som inte studerar på sitt modersmål, för att få maximal utdelning av varje lektion.

Båda dessa uppgifter syftar till samma mål: att ge barn och unga som startar i uppförsbacke likvärdiga livschanser och samma frihet som de som växer upp i privilegierade hem. Men verkligheten ser helt annorlunda ut.

Statistiken visar att elevers socioekonomiska bakgrund får allt större betydelse för slutbetygen i den svenska skolan. Det innebär att skolan inte på något sätt klarar sitt kompensatoriska uppdrag – alltså uppdraget att jämna ut skillnaderna mellan barn från olika bakgrunder. Även om många politiker säger sig se detta som ett problem, verkar intresset för att faktiskt lösa situationen vara remarkabelt svagt.

Istället har en slags acceptans smugit sig in i debatten. Det märks inte minst i diskussionerna under den senaste tiden, som till stor del har kretsat kring att barn från välbärgade områden ska slippa undervisas tillsammans med förortselever. Fokus ligger alltså inte på hur alla ungar ska få en god utbildning, utan snarare på att separera olika grupper.

Lindquist menar att det krävs mod att bryta denna inställning. Det handlar om att våga skapa dålig stämning, sluta relativisera dåliga resultat och istället ställa den självklara frågan: Vad krävs egentligen för att hennes elever ska få samma chans som jämnåriga i Stockholms innerstad?

För att besvara den frågan måste allt ligga på bordet, menar hon. Det kan handla om längre skoldagar, extra skolår eller andra omfattande insatser. Hur man än väljer att vända och vrida på problemet kvarstår faktum att dessa barn snart ska konkurrera med ungdomar från resursstarka hem om platser på gymnasiet, universitetet och i arbetslivet.

Då måste deras utbildning hålla samma standard som andras, påpekar Lindquist. Det är en logisk slutsats som dock verkar svår för det politiska etablissemanget att ta till sig. Frågan blir därför allt mer brännande: Vill vi verkligen att alla barn ska spela i samma liga?

Sveriges skolsystem har länge haft som uttalat mål att vara kompensatoriskt – att ge extra stöd till dem som behöver det mest. Men när skillnaderna mellan elever från olika socioekonomiska bakgrunder fortsätter att öka, snarare än att minska, är det tydligt att systemet inte fungerar som det ska.

Lindquists bok och hennes upplevelser från vardagen som skolchef i förorten pekar på en obekväm sanning: Det räcker inte med vackra ord och policy-dokument. Det krävs konkreta, omfattande insatser och en politisk vilja att faktiskt prioritera jämlik utbildning framför andra hänsyn.

Diskussionen om hur svensk skola ska hantera skillnaderna mellan elever från olika bakgrunder är långt ifrån ny, men den har intensifierats under senare år i takt med att segregationen i svenska samhället har ökat. Lindquists röst utgör ett viktigt inlägg i denna debatt, inte minst eftersom hon talar utifrån verklig erfarenhet från de skolor där utmaningarna är som störst.