25 år sedan Sveriges nationella minoriteter erkändes

För 25 år sedan tog Sverige ett viktigt steg i sin minoritetspolitik när landets fem nationella minoriteter och deras språk officiellt erkändes. Detta beslut, som lade grunden för dagens minoritetspolitik, har varit avgörande för att skydda och främja språklig och kulturell mångfald i landet.

– Det känns bra att vi i Sverige stått fast vid vår minoritetspolitik över tid, säger Martin Sundin, generaldirektör vid Institutet för språk och folkminnen (Isof).

Erkännandet innebar att samiskan, finskan, jiddisch, meänkieli och romani chib fick status som nationella minoritetsspråk. Samtidigt erkändes samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar som Sveriges nationella minoriteter med särskilda rättigheter.

Detta beslut var inte bara en symbolisk handling utan medförde konkreta rättigheter och skydd för minoriteternas språk och kultur. Sedan dess har Sverige arbetat med att implementera och utveckla denna politik, vilket inkluderar rätten att använda minoritetsspråken i kontakt med myndigheter inom förvaltningsområden och rätten till modersmålsundervisning.

– De nationella minoriteternas språkliga och kulturella rättigheter är ett gemensamt ansvar för oss som samhälle, understryker Sundin.

Under de senaste åren har Isof intensifierat sitt arbete med att synliggöra minoriteternas bidrag till det svenska kulturarvet. Detta arbete har blivit allt viktigare i en tid då kulturell mångfald står under press från olika håll i världen.

– Vi vill lyfta fram de material som finns om samiskt liv och samiska traditioner, förklarar Sundin och syftar på institutets arbete med att dokumentera och tillgängliggöra kulturarv från de nationella minoriteterna.

Trots framsteg står Sveriges minoritetsspråk inför utmaningar. Flera av dem är klassificerade som hotade språk enligt internationella bedömningar. Särskilt samiskan, med sina olika varieteter, kämpar för sin överlevnad. Meänkieli och vissa varianter av romani chib befinner sig också i utsatta positioner.

Sundin har under det senaste decenniet observerat ett ökat behov av att skydda språkliga och kulturella rättigheter, inte bara i Sverige utan globalt.

– Krig, konflikter och klimatförändringar gör det här arbetet extra angeläget, säger han.

Minoritetspolitikens utveckling har inte varit utan utmaningar. Implementeringen av lagstiftningen har varierat mellan kommuner och regioner, och resursbrist har ofta påpekats som ett hinder för ett effektivt genomförande. Representanter för minoriteterna har också kritiserat att framstegen ibland går för långsamt.

Sedan erkännandet har Sverige utvidgat förvaltningsområdena där minoritetsspråken har särskilt skydd. Idag omfattar de samiska förvaltningsområdet 25 kommuner, det finska 66 kommuner och det meänkieliska 9 kommuner. Denna utvidgning har gett fler möjlighet att använda sitt minoritetsspråk i kontakt med myndigheter.

För många minoritetsrepresentanter är erkännandet från 1999 bara början på en längre resa mot fullt erkännande och respekt. Särskilt för samer, som är ett urfolk, finns ytterligare dimensioner av rättigheter kopplade till mark, vatten och traditionella näringar som fortsätter att vara aktuella frågor.

Utbildningssystemet spelar en nyckelroll i bevarandet av minoritetsspråken. Trots rätten till modersmålsundervisning finns utmaningar med tillgång till lärare och läromedel på minoritetsspråken.

När Sverige nu markerar 25-årsjubileet av sin minoritetspolitik står det klart att mycket har uppnåtts, men också att mycket arbete återstår för att säkerställa minoritetsspråkens och -kulturernas överlevnad och utveckling för kommande generationer.