I de senaste veckorna har Irans ledarskap genomgått dramatiska förändringar till följd av kriget som utbröt den 28 februari. Efter attentaten mot högsta ledaren Ayatollah Ali Khamenei och säkerhetschefen Ali Larijani har maktvakuumet skapat frågor om vem som faktiskt styr landet mitt under pågående konflikt.

Parlamentets talman Mohammad Bagher Ghalibaf har enligt flera bedömare trätt fram som landets de facto-ledare efter dessa händelser. Den 64-årige Ghalibaf, som offentligt har hotat USA och dess allierade med vedergällning, ses samtidigt av vissa inom amerikanska administrationen som en potentiell samtalspartner som skulle kunna leda Iran och förhandla med Trumpadministrationen i nästa fas av kriget, uppger två källor till Politico.

Enligt en israelisk källa som Axios talat med har de amerikanska sändebuden Steve Witkoff och Jared Kushner varit i kontakt med Ghalibaf. Parlamentets talman har dock förnekat att några samtal pågår, vilket visar på den känsliga balansgång som präglar relationerna mellan länderna i nuläget.

Irans president Masoud Pezeshkian, som tillträdde ämbetet 2024 efter att hans föregångare Ebrahim Raisi omkom i en helikopterkrasch, har också en central roll i landets nuvarande maktstruktur. Pezeshkian betraktas som tillhörande den mer moderata politiska falangen i landet. Trots sin presidentpost är han dock inte landets främsta beslutsfattare eftersom den högsta ledaren traditionellt har sista ordet i alla viktiga frågor. I den nuvarande situationen med en vakant position som högsta ledare har denna maktdynamik komplicerats ytterligare.

En annan nyckelperson i den pågående krisen är utrikesminister Abbas Araghchi. Som erfaren diplomat representerade han Iran i samtal med de amerikanska sändebuden Witkoff och Kushner i Oman i februari. Enligt källor från både USA och Iran har Araghchi och Witkoff haft direkta kommunikationskanaler, främst gällande hur konflikten kan trappas ned, rapporterar New York Times. Denna diplomatiska kanal kan visa sig avgörande för att förhindra ytterligare upptrappning av konflikten.

Revolutionsgardet, som utgör en central maktfaktor i Iran, har också upplevt en period av instabilitet i sitt ledarskap. Ahmad Vahidi är den tredje befälhavaren för Irans armé på mindre än ett år. Hans båda föregångare dödades; Hossein Salami under det tolv dagar långa kriget i juni 2025, och Mohammad Pakpour på den första dagen av det pågående kriget, den 28 februari. Anmärkningsvärt är att Vahidi inte har gjort några offentliga framträdanden sedan krigets utbrott, vilket har lett till spekulationer om hans faktiska roll och status.

Quds-styrkans befälhavare Esmail Qaani, som tog över befälet över Revolutionsgardens elitstyrka 2020, omges också av oklarheter. Han uppgavs ha dödats i Libanon under kriget i juni 2025 men har sedan dess dykt upp offentligt. Förra veckan utfärdade iranska statliga medier det enda uttalandet i Qaanis namn om kriget, där han förutspådde att Iran ”snart kommer att bevittna” sina fienders ”skamliga nederlag” i den pågående konflikten.

Maktdynamiken i Iran är av stor betydelse för regionens stabilitet och för möjligheten att uppnå en diplomatisk lösning på konflikten. Den kompliceras av den traditionella uppdelningen mellan valda och religiöst utsedda ledare, samt av Revolutionsgardens inflytande över landets utrikes- och säkerhetspolitik.

Situationen förblir högst volatil, och de närmaste veckorna kommer att vara avgörande för att fastställa vilka av dessa nyckelpersoner som faktiskt har makten att påverka Irans kurs i konflikten och i potentiella förhandlingar med omvärlden.