Enligt obekräftade uppgifter från Mizan, det iranska rättsväsendets nyhetsbyrå, ska en beväpnad person ha tagit sig in i en domstolsbyggnad i Teheran och genomfört en attack. Gärningsmannen, som beskrivs som en ”terrorist”, ska därefter ha tagit sitt eget liv. Två domare, Ali Razini och Mohammad Moghisseh, miste livet i attacken. Iranska källor uppger även att en ytterligare domare skadades. Mizan beskriver offren som ”modiga och revolutionära” domare.
Exiliranska aktivistgrupper målar dock upp en annan bild av de två döda domarna. De beskriver Razini och Moghisseh som nyckelfigurer i de iranska revolutionsdomstolarnas förtryck och bestraffning av oliktänkande, inklusive genom att döma politiska fångar till döden. Aktivistgrupperna anklagar Ali Razini för att ha varit en del av en så kallad dödskommission som beordrade avrättningen av hundratals fångar i ett iranskt fängelse år 1988. Denna typ av dödskommissioner spelade en central roll i massavrättningarna av politiska fångar under det året.
Attacken i Teheran väcker minnen av det systematiska förtrycket och de utomrättsliga avrättningarna som präglat Iran i decennier. Fallet med Hamid Noury, som dömdes till livstids fängelse i Sverige för sin medverkan i massavrättningarna 1988, belyser den brutalitet som det iranska rättsväsendet anklagas för. Nourys återvändande till Iran i en fångutväxling förra året kritiserades starkt av människorättsorganisationer och ses av många som ett svek mot offren och deras anhöriga.
Det är ännu oklart vad som låg bakom attacken i Teheran. Iranska myndigheter har inte presenterat någon officiell information om gärningsmannens motiv. Mizan uppger att gärningsmannen inte var inblandad i något pågående rättsfall vid domstolen. Avsaknaden av officiell information öppnar upp för spekulationer och understryker den bristande transparens som ofta präglar rapporteringen från Iran.
Aktivistgruppernas beskrivning av de dödade domarna som förtryckare ger en annan dimension åt händelsen. Om deras uppgifter stämmer kan attacken ses som en hämndaktion mot representanter för ett förtryckande system. Det är dock viktigt att avvakta en mer grundlig utredning innan några slutsatser kan dras om gärningsmannens motiv och eventuella kopplingar till offren.
Denna händelse belyser de komplexa och ofta motsägelsefulla narrativ som omger Iran. Medan den officiella bilden målar upp offren som hjältar, anklagas de av andra för att ha varit med och upprätthållit ett förtryckande system. Attacken i Teheran understryker behovet av en oberoende och transparent utredning för att klargöra vad som egentligen hände och bringa klarhet i gärningsmannens motiv. Det är också viktigt att komma ihåg offren för det iranska rättsväsendets övergrepp och fortsätta att kämpa för mänskliga rättigheter i landet.
